Bångstyriga känslor är galet intressanta – även öron som inte lyssnar

Dyker upp en känsla som man varken gillar eller är stolt över. Kan vara pga en rätt liten bagatell i det stora hela men ändå är känslan där.

Den borde inte få ta plats. Finns ingen anledning eller något bra med att den är där.

Men ändå liksom njuter den av att sabotera, förstöra och dra ner hela energinivån på minus hundra.

Intellektet säger onödigt onödigt onödigt och ändå är känslan kvar.

Försök att hitta kärnan och släta över men känslan har parkerat och bestämt sig för att hänga kvar.

Strategin: ”lägga på locket, gå vidare och inte fundera så mycket mer” – HAR ALDRIG FUNKAT PÅ MIG!

Däremot att försöka hitta någon att skylla på. Hitta någon annan person eller händelse att lägga skulden på – att det är någon annans fel att jag känner som jag känner! Yes, testat så check den!

Eller slå på mig själv för att den där onödig känsla överhuvudtaget får ta plats även om jag vet att den inte borde. Check även där!

En mer beprövad metod som har bättre förutsättningar är nog ändå att försöka ha förståelse för känslan. Acceptera att den är här, inte förminska utan acceptera. Compassion 💚

Hur mycket jag ibland försöker äga hela processen i självacceptans så måste jag nog oxå acceptera och erkänna att jag är en som gärna pratar.

Sen att skriva, absolut…funkar oxå – men att prata, för mig helt klart snabbare resultat.

Avsikten med att prata är allt som oftast inte för att få råd. Utan mer att högt uttrycka och sätta ord på känslan för någon. Då brukar den successivt avta eller iallafall minska.

Ibland spelar det inte ens nån roll för vem. Men finns helt klart några öron som oftast får ta mina processer och kanske finns det nån mening med att dom öronen tillhör en man.

Inte för att lämna ut någon, mer för att inte stöta mig eller generalisera – Läs man = Han jag bor med.

…ibland märker jag dock att han inte ens lyssnar så noga och vissa gånger kanske lika bra. Fast vill tillägga – ibland gör det mig helt galen.

Vilket då blir en helt annan känsla som oxå ska hanteras – Känslor är intressanta 🙃

Önskan om att ha tillit till kroppen och kunna lyssna på hon där inne – Där och då är det vi som har huvudrollerna ✨

Tack Helena för vårt möte, hade kunnat sitta och prata hur länge som helst. Helena driver ett företag som heter ”Enter your inner kingdom” och jobbar delvis med gravida kvinnor, hur man skapar en skön och trygg förlossning och hur man slappnar av och låter kroppen föda.

Är nu i vecka 26. Egentligen lite väl tidigt att börja fundera över förlossning men sånna tankar har ändå börjat ta lite plats. Med Ossians tidiga ankomst i bagaget så vore det nog märkligt om det gick obemärkt förbi.

Min känsla och förhoppning är dock att den här lilla stjärnan inte kommer ha lika bråttom…men att det finns viss laddning kring förlossning är helt klart. Att det finns en stark önskan att faktiskt få ta emot detta liv genom att få lyssna på min kropp är oxå tydligt.

För är det nåt jag har lärt mig är det att det finns ingen som känner min kropp bättre än jag och om jag lyssnar kan den leda.

…och att få kombinera det med andras erfarenheter och kunskap genom att utbyta tankar är väl den allra bästa väg att gå. Vara öppen inåt men oxå utåt.

Ossians förlopp blev mer ovanligt än vanligt och egentligen ganska onaturligt – Alltifrån starten med IVF, hormoner och alla preparat hit och dit –  till den tidiga förlossningen där det blev akutvård, överlevnad och fullständig tillit till rutiner, processer och rekommendationer. Inget man kan förbereda sig på och inte heller påverka så mycket – bara andas och följa med.

Evigt evigt tacksam över den fantastiska akut/prematurvård vi har. En resa med massor av lärdom men framförallt en ovärderlig rikedom. Ossian Ossian ❤️

Att Assar sen kom som gåva nummer två är en helt annan historia med en helt annan avsändare och utgångspunkt -Lämnade den traditionella sjukvården, tog tillbaka min kropp, började sammarbeta, lyssna och hitta alternativa vägar.

Sen när det blev dax för förlossning så fanns såklart erfarenheten från Ossians tidiga ankomst i bakhuvudet, en rädsla av att något skulle gå fel och nästan någon konstig osäkerhet kring min egen roll i sammanhanget. Som att jag inte vågade kliva in utan mer lät barnmorskor och läkare bli regissörer.

Det närmar nu sig en tredje gång att få ta emot och välkomna ett litet liv till jorden. Denna lilla tjej som både är väntad och efterlängtad.

Om det beror på att det är tredje barnet, erfarenhet, min egna närvaro eller vad det riktigt beror på vet jag inte – Men att det redan nu finns väldigt starka band, att jag känner hennes närvaro på ett helt annat sätt än under andra graviditeter är tydligt.

Så min starka önskan är nu att tredje gången gillt får bli en så naturlig förlossning som det bara går. Att jag tillsammans med förstående och fin personal får vara med i förloppet, vågar ha tillit, lyssna på kroppen och att samspela med hon som är påväg till oss – för det är ju vi två som tillsammans spelar huvudroller just där och då.

Allt detta är ju såklart utifrån att det inte uppstår komplikationer där akuta ingrepp behöver ske – för i ett sånt ögonblick är nog varken jag eller hon i magen kapabel till att ta beslut och inte heller säker på om min kropp kan leda oss.

Har aldrig känt behov av att skriva ett förlossningsbrev tidigare men nu är det påbörjat och det känns viktigt den här gången.

Att det inte går att ha kontroll eller förutse vad som sker vet vi alla, men handlar inte om kontroll – handlar mer om att få vara tydlig med önskemål och bakgrund för att sen kunna känna trygghet med dom jag kommer ha runt mig – Att veta att dom vet vad jag vill och vad som är min önskan.

Tror mycket på kroppen, den kvinnliga styrkan och kraften vi bär – och kanske kan vi behöva hjälp att plocka fram den. En idé är att prata, bolla och ta stöd av någon innan…och även ibland skriva av sig lite 😍

Tack än en gång Helena för att du tog dig tid att lyssna, förstå och bekräfta mig. 💖

…och är det någon som har tankar, erfarenheter, tips eller någon kanske bär ett minne att dela – så är det varmt välkommet! ❤️

Lyssnade för övrigt på en podd igår om hemförlossningar. Vet att det nog varken är möjligt eller realistiskt men lät helt fantastiskt. Kvinnan som pratade hade jobbat med det det i över 30 år. Hon hade så mycket erfarenhet och kloka tankar som var intressanta att ta del. Kommer garanterat ha nytta av dom framöver (Modiga Människor med Agneta Bergenheim)

Härliga, ärliga samtal skapar styrka – Livet är inte alltid rosenrött!

Bästa starten på dagen med tjejfrukost. Känner mig så glad och priviligerad över samtal där livets alla nyanser får ta plats.

Kraften man får av att få dela och ta del av varandras pågående processer. Att se och känna hur vi alla är lika. Hur vi alla befinner sig i nån typ av utmaning och att vi alla har något/någon specifik sak som för tillfället tar lite extra kraft, fokus och energi.

Sen att få glädjas av varandras glädje och ta del av varandras erfarenheter…gåva delux!

Dagens samtal kretsade mycket kring prestation. Hur vi värderar oss själva mycket utifrån vår inre kritiker. Förutfattade meningar vad omgivningen förväntar sig och hur vi vill lyckas och vara duktiga. Hur vi kan enas om att det finns en baksidan och en fara när vi gör just det – Biter ihop och nästan kör över oss själva.

Tröttheten kommer som ett brev på posten och alla möjliga kroppsliga symptom och känslor dyker upp. Till vilken nytta?

Vi är fullt eniga om att det är en styrka och inte en svaghet att be om hjälp – men att det ändå kan vara svårt.

Även att tillåta vilan och göra ingenting ibland kan vara en utmaning men helt klart en förutsättning för att livet ska bli skönt.

Fasen vad vi är grymma tjejer..Tack för en skön, ärlig, härlig morgon! Nu fyller vi dagen med det vi behöver – Trevlig fredag! ☀️

MinStoraDag skapar magi där det behövs som allra bäst ⭐️

När jag kom hem från praktik på Give Kids The World sommaren 2001 ville jag fortsätta att ge och engagera mig i nån liknade organisation i Sverige.

Hittade då en relativt liten stiftelse i Stockholm som hette MinStoraDag och tog genast kontakt med Claire Rosvall (stiftelsens grundare). Hon tog emot mitt samtal med öppna armar och bjöd in mig till ett möte i Stockholm.

Vad jag då inte visste var att den kontakten och det mötet skulle leda först till volontärarbete nåt år för att sen vidare en tjänst som regionsansvarig och samordnare för Norrland.

Idag träffade jag Callo vilket lockade fram många tankar, minnen och massor med känslor. Hon började jobba lite innan mig och hon är fortfarande kvar på huvudkontoret i Stockholm. Slås av vilken otrolig klippa hon är. Stark, tuff och varm på samma gång. Gör allt för barnen och brinner för sitt jobb. Hon firar 11 år i år på MinStoraDag och det är värt en stor guld stjärna ⭐️ Du är grym!

Claire har lämnat vidare generalsekreterare rollen och även hon är värd alla stjärnor i världen. För hon kommer alltid att förbi grundare och initiativtagare för denna fantastiska stiftelse. En människa med större hjärta får man leta efter och är evigt tacksam att hon gav mig möjligheten att bli en del av MinStoraDag.

Hennes värme och ”ingenting är omöjligt filosofi” har lagt grunden för vad hela stiftelsen är idag. Numera gör hon gott på andra ställen och i andra sammanhang! 🙏🏼

Callo och jag pratar minnen och hon berättar lite om vad som hänt sen jag slutade 2015 – blir så stolt, glad och otroligt rörd. Inser hur mycket MinStoraDag faktiskt både ha lärt mig och format mig. Att jag fick förtroendet och fick vara med och skapa, bidra och jobba för något så viktigt och värdefullt är något jag bär med mig.

Alltså, tror på riktigt det är det mest meningsfulla och fantastiska jobb man kan ha. Ett jobb som sätter stora perspektiv på vad som är viktigt. Att livet saknar garantier och sjukdomar inte ber om lov.

Dom kan dyka upp och drabba vemsomhelst, närsomhelst, hursomhelst och varsomhelst.

…och när det drabbar barn – Då finns det nog inga ord som kan beskriva känslan av vad innebörden och förändringen blir för barnet och hela familjens situation.

Som en maktlös mardröm som man behöver hantera, vara stark, vara ledsen, vara hoppfull, våga tro, se framsteg, ta bakslag..

MinStoraDag kliver in i sprider glädje och hopp. Skapar mängder med enskilda stora dagar genom att förverkliga barnens önskedrömmar men arrangerar oxå läger och värdefulla gruppaktiviteter.

Har så många fina minnen på näthinnan från möten med barn och föräldrar, när jag fått vara med och tända ljus i mörkret. Fått barnen att börja drömma och tänka på något annat än sjukdom för en stund.

Ibland behövs mer än mediciner och behandlingar – MinStoraDag ger extra kraft och glädje i en tuff vardag.

Tack för mysig stund idag Callo, tills vi ses igen, fortsätt ert braiga arbete – ni skapar magi där det behövs som allra mest!

💛⭐️💛

Fina Claire och nya generalsekreteraren Jennifer McShane

Det är helt klart fokus och närvaron som skapar det fina

Checkade ut veckan lite tidigare. Den mindre lämnades hos farmor och jag och Ossian vidare mot Umeå.

Två hotellhelger inom loppet av två veckor hör INTE till vanligheten. Nä, nu var det snarare omständigheten som gav möjligheten! Tack alla inblandade!

Fokus på Ossian fre-lör och sen för mig fokus på min vän Emma som fyllt 40-år från lördagkväll.

Precis vinkat av Ossian och känner mig så glad över kvalitetstid. Han är en stjärna och blir mer och mera en ”egen liten människa” med tankar och åsikter.

..och funderingar på varför det är E på tvålen, varför den är fyrkantig och hur många ägg som kokas varje morgon.

Han kan inte riktigt acceptera när jag ”påpekar” att det heter Hotell och inte Botell, vilket han kallat det fram till nu.

”-Men mamma varför heter det hotell och inte Botell, man bor ju där???” //Funderingar från en femåring

Han har gillat alla mina idéer på aktiviteter och föreslag på mat och annat. Varit positiv till allt och gladast hela hela tiden.

Utan att behöva överanalysera så är det lätt att dra slutsatsen – Det är fokuset han gillat – att få min fulla närvaro.

Mysigt, värdefullt och insiktsfullt.

För upplever verkligen inte i huvudsak att det är vad vi hittat på som varit det bästa utan mer att vi varit tillsammans utan så mycket stök runtomkring. Att jag kunnat fokusera på just oss – honom och vara tillsammans.

Visst, hela upplevelsen blir extra mysig med hotell och miljöombyte – men kanske är det mest för min skull?

För vet innerst inne att ögonblick och stunder som dessa kan vi skapa och skapar vi på vår baksida, i stugan eller hemma i soffan – men här får och blir känslan och upplevelsen inte störd av saker som ”måste” göras.

Att ge ett pärlband av tid och närvaro är väl det finaste vi kan ge våra barn – hitta stunder tillsammans och släppa fokus på ”måsten” vi har och hela tiden skapar.

Funderar på om det skulle vara bra att som med allt annat – avsätta tid i kalendern emellanåt för kvalitetstid – eftersom vi är så sjukt styrd och bokar in allt annat kanske det skulle vara en hjälp och stilla känslan av att inte räcka till och att det då skulle vara lättare att stänga av ”måsten”.

Nånstans sorgligt att det kanske behövs men bara tankar 💖

I vilket fall som helst, grymt mysigt med egentid, fokus och full närvaro med ett barn.

Från skön känsla till klump i magen till skön känsla igen

Dagen började bra med vacker utsikt och fågelkvitter för att sen hastigt och lustigt övergå till klump i magen och gråtkänsla i halsen.

För den snabba känslomässiga förflyttningen behövdes bara ett meddelande med några rader om att Ossian inte skulle få behålla sin plats på Hållängetskolan till hösten då vi tillhör annat område – det vill säga stan.

Vad innebär det? Hundra tankar på samma gång gör det helt omöjligt att se bra lösningar utan det bara känns åt skogen jobbigt.

Till hösten är barn nummer tre här. Assar kommer gå på 15-timmars, hur blir det med hämtningar och lämningar? Två olika ställen och olika tider och ska Ossian behöva lämna sina vänner? Ska vi ge oss på att skola om Assar?!

Vill inte vill inte! TRIVS SÅÅÅÅ BRA MED HÅLLÄNGET och vill inte byta och förflyttas. En rätt obetydlig sak i det stora hela världsalltet men för mig just där och då – megastor!

Utan att tänka en tanke klart har jag redan slagit numret till förskolechefen…och han svarar direkt – Varför är jag så impulsiv? Kan ju inte sitta och böla i telefon, hade åtminstone kunnat sansat mig lite – men nu är det för sent – min kropp säger åt mig att andas andas andas och jag andas.

Rösten på andra sidan gör mig lugn och jag lyckas utan allt för mycket dramatik förklara och beskriva situation. Varav han säger att han inte riktigt hade koll på vår adress, att han självklart förstår situation och att när områden ritades in fanns inte ens kusthöjden.

”Så såklart får Ossian en plats hos. Vi löser det och jag lägger in honom på listan

Hela situationen är rätt banal och min reaktion såhär i efterhand när jag återger den kan verka en aningen överdriven.

Men just där och då tog alla känslor över – Alla tankar på hur dåligt och besvärligt allt skulle ha blivit med den förändringen som Ossians förflyttning hade medfört.

Men tänk – vi vet ju inte alls, förflyttningen hade kanske blivit toppen och med nån fin och positiv mening – Men just nu känner jag mig väldigt glad och lättad över att det blev som vi ville.

Tack tack tack förskolechefen – den här gången var min impulsivitet nåt positivt och det här slipper gnaga i mig i helgen eftersom det löste sig så bra. Tjohoooo för att vi får fortsätta där vi trivs toppen. ✨

Dax för hämtning och sen drar jag och Ossian till Umeå. Bara han och jag! Lyxigt värre. ✨

Ser fram emot att återgå till vanlig vardag

Nils är borta hela veckan och blir väldigt tydligt att vår vardag i vanliga fall har rätt invanda mönster gällande rutiner och logistik och att vanor är rätt bekväma. När man hittat sätt som funkar kör man på det.

Men märker tydligt att i förändring så öppnas annat upp – nya sätt att göra och lösa vardag på.

Har kombinerat motion och rasta Diaz med förskolelämning – vi har tagit vagnen istället för bil – effektivt och miljövänligt 😍Gröt hemma men en låda med smörgås och frukt i vagnen.

Genar och ruckar lite på regler för att undvika energikrävande konflikter.

Nattat mig själv samtidigt som barnen för att passa på att sova. Insikt: vaknar innan dom och rätt pigg.

Så förändringar är bra. Leder alltsom oftast till nya upptäckter.

Att just denna förändring med att Nils är borta är tillfällig och tidsbestämd är jag otroligt tacksam över.

Att somna och vakna ensam är tomt och trist – men det är oxå en fin känsla att sakna någon när man vet att personen i fråga kommer åter.

Ser fram emot att få återgå till vanlig vardag – som jag oxå saknar – men till dess så fortsätter upptäckterna. 🌻