Löpturen går via stan upp mot Åsbergsmasten, längesen jag sprang här. På en bänk i skuggan uppe vid kyrkan sitter en sliten kille, känner igen honom. Jag har sett honom på andra bänkar vid andra tillfällen. Han nickar och ger mig tummen upp! Jag nickar tillbaka och ger honom ett leende! Aj, vad det berörde, vad konstigt det kändes! Han tyckte att jag var duktig! Tänk om han visste hur många gånger jag flytt från känslor genom att springa, hur många löpturer som varit destruktiva och fyllda av ångest!

Så är det dock inte idag, jag njuter och andas! Men resan hit har inte varit lätt! (finns såklart fortfarande dagar när ångesten hakar på, men då på ett helt annat sätt)

Jag når toppen och vänder neråt, när jag passerar bänken är han borta! Fundera lite över var han gått med sin ångest och fylls av en sorgsamhet! Livet utmanar oss hela tiden! Grunden till hans beroende är förmodligen detsamma som för mig..en flykt från jobbiga känslor! ❤️

PS. Hittade en låt idag som jag lät gå om och om i lurarna! Gillade texten och gunget, lägg till den i din spellista, du behöver inte köra på repete om du inte vill! 😄