Har nog alltid varit en tidsoptimist. Eller snarare sett mig själv som tidseffektiv! Skynda, skynda, hinna, hinna..

Tycker inte om att vänta, känns som bortkastad tid! Om jag kliver upp på morgonen med massor av marginal slutar det ofta med att jag blir sen eller åtminstone får stressa för att hinna! När det finns tid över klämmer jag gärna in någon hushållssysla eller annan aktivitet! Effektivt? Ja, kanske! Stressigt? Ja, oftast! 

Att ogilla vänta och ogilla stressa är alltså ingen superkombo! Det funkar liksom inte! 

Vill nu dela en upplevelser från hemresan..Vi hade ju tänkt hinna med att se Amsterdam, var fast beslutna om det rätt länge, tills vi insåg att innan vi skulle vara på plats och redo för att turista skulle det endast innebära 1 timme till att upptäcka och uppleva Amsterdam! Vi övervägde att det var ovärt! (Även om det tog emot, det skulle innebära 3 1/2 timme väntan på flygplatsen) 

Men måste erkänna..superhärligt att få vänta! Vi läste, åt middag, sov och hade tid att klättra i lekborg! Incheckning och passkontroll flöt på utan det minsta stresspåslag! 

Kanske måste ordet vänta omvärderas och fundera över vad som gör att ”hinna med” är det som jag oftast naturligast väljer? När sanningen är den att jag egentligen mår så mycket bättre av att ”vänta”! 

Översättningen och förklaringen på vänta: ”att avstå från att göra någonting under en viss period”..Men skulle vilja göra ett tillägg ”att stanna upp och ge utrymme till att uppleva livet”

Vänta kan vara livet ❤️