Pratade träning med en kompis, hon sa hon kände sig så trött när hon sprang..Vilket inte är så konstigt, brukar ju lätt bli så när man tar ut sig, och det är lite av syftet oxå. Men någon form av besvikelse lyste igenom..kanske för att hennes man ställde sig och gjorde grodhopp medan hon själv var helt slut efter deras runda! 

Jag känner igen mig i det, kan oxå bli lätt ”deprimerad” när jag jämför mig med andra eller när jag tänker tillbaka på tiden när ett långpass på 2 timmar gick lätt som en plätt! Idag utsätter jag mig inte ens för det, skulle säkert orka men skulle gå sakta och vara tungt! Känns inte som jag vill pressa mig dit! Väljer hellre behaglig distans och skön takt! (Men det beror ju på vem man jämför med, mitt tempo idag är säkert högre än vissa andra..men det är betydligt långsammare än vad det tidigare varit för mig) 

Så vad är kontentan av detta.?..kanske att inte jämföra sig med någon annan..och kanske inte heller jämföra sig med sig själv! 

Idag på runda skippade jag vagnen, pluggade i lugn yogamusik i lurarna och lät kroppen själv hitta dagsformen!