För fem år sen började jag min kundaliniyogalärarutbildning..och tre år senare fick jag mitt diplom! Det var en spännande resa med motstånd, insikter och massor med disciplin! Yogan för mig växlade mellan kärlek och någon form av hatkärlek! Vi åkte iväg på retreats där vi yogade, mediterade, hade teori, åt mungbönsgryta och badade i bäckar!

Mellan träffarna fick vi yogapass att själva dagligen utöva hemma! Tror inte jag missade ett enda pass och var nog utåtsett en exemplarisk elev. Men ska ärligt erkänna att det hände ett flertal tillfällen att jag klämde in passen på alla möjliga konstiga ställen, bara för att få dom gjorda! Vad det egentligen fick för ”yogiskeffekt” vet jag inte, men det stillade iallafall mitt samvete! Jag var ”fröken duktig” och gjorde som jag var tillsagd!

Varför nu detta helt plötsligt dyker upp och vill bli skrivet är nog för att jag idag gjort mungbönsgryta! En gryta som vi åt vid varje sammankomst plus att jag också lagade den ganska mycket hemma själv!

Det som var häftigt var att vid första tuggan så gjorde mitt smaksinne en nostalgitripp tillbaka till den här tiden!  (som när man hör en låt man har minnen till och den försätter oss i en känsla) Grytan gav mig både lust och möjlighet att reflektera lite kring vad som hänt med min relation till yogan och även min relation till mig själv! Blev en intressant lunch och ser fram emot flera spännande insikter och reflektioner! Det är en stor gryta! 🙂