Livet frågar inte om lov

Sätter mig på balkongen, tittar på O som röjer runt i legolådan. Känner hur hela jag fylls av en obeskrivlig kärlek och en obegriplig tacksamhet. Men i samma stund som kärleken och tacksamheten tar plats finns en annan känsla, kallar den rädsla. En rädsla över att livet inte alltid frågar om lov när det tar beslut! En rädsla över att det inte finns några som helt garantier här i livet! Inför vissa saker står vi helt maktlösa! Då är det bara att hänga med!

Idag för exakt två år sedan. Kommer ihåg hur jag med andan i halsen lämnade middagen på Bishops. En liten blödning och saknad av sparkar, tror det jag fick kan kallas PANIK!

Ambulans ner till Sundsvalls sjukhus. Fattade ingenting, var som i ett vakuum och hade svårt att ta till mig vad som hände!

Var ju bara i vecka 28. Vad hittade kroppen nu på? Öppen 2 cm, vad betydde det? Blev inlagda på ”högprio avdelningen” under konstant övervak! Hade någon då berättat för mig att jag skulle ligga stilla först i fem dagar och sen bo på sjukhus i 3 månader. Ja, då är frågan hur min hjärna hanterat det och hur den sen påverkat min kropp och mitt sinne! Lika bra att inte veta, ta en dag i taget, här och nu! Men tror det finns någon mänsklig instinkt i oss. Vi vill veta, vi vill ha svar på vad som kommer att hända!

Tre månader på sjukhus är lång tid.(bör dock tilläggas att allt är relativt och särskilt efter att ha jobbat med Min stora dag vet jag att 3 månader kan innebära kort tid för andra) Vi hade en fantastisk personal runt oss hela tiden och familj som backade upp.

Hud mot hud, dag ut och dag in, pumpa mjölk var tredje timme dag som natt! Lyckan över framsteg men också medveten om att det helt plötsligt kan komma ett bakslag. Dagliga läkarronder: ”Allt ser bra ut och han växer som han ska” men kommer ihåg hur jag ofta höll andan, rädslan över att det skulle komma ett MEEEEN..men vi hade turen, det kom aldrig något men.

Vi hittade våra rutiner, levde i en bubbla och det enda som var viktigt och allt kretsade kring var det lilla miraklet. Liten men stark!

Tittar på O igen, han är fortfarande liten men stark. Älskade unge! Känner så mycket kärlek att det nästan gör ont! Och rädslan som finns kanske måste få finnas! Den blir ett bevis på kärlek!

Man brukar säga att man måste vara rädd för att vara modig, kanske är det detsamma med kärlek. Finns inte rädslan över att kunna förlora, så är det nog omöjligt att känna den oändligt starka kärleken..Jag vet inte, bara spekulationer! Vet bara att kärlek är livet men inget att ta för givet!

Har du lite att göra idag, ägna en tanke till kärlek. Både kärlek till andra men även kärleken till dig själv! Att våga älska kräver mod! ❤️

Madelene och ossian

IMG_2858 kopiaossian

   

Annonser

2 reaktioner på ”Livet frågar inte om lov

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s