Häromdagen föll O ur vagnen. Ett rejält fall i farten! Han gillar klättra och har svårt att vara still. Hade inte en chans att förhindra..pang boom ner i marken, volt bakåt och med huvudet före..jag blir iskall och under bråkdels sekund hinner jag tänka det värst, Nacken! Jag tar upp honom, tiden innan jag får kontakt och han bekräftar via ett gallskrik att han lever är fruktansvärd. Hamnar i någon form av chock och tårarna bara rinner. 

Kan se fallet framför mig hur tydligt som helst..det har dykt upp på näthinnan så många gånger nu. Det är otäckt och jag blir kall i hela kroppen av bara tankarna på hur det hade kunnat gå! 

Pratar om det med N..han är klok han. Han menar att det hänt av en anledning. Det blir en påminnelse om att livet kan behöva lite mer försiktighet. 

Jag kanske helt enkelt ska känna lycka över att olyckan hände! ❤️

  

Det är inte så att det inte funnits saker som velat bli skrivna..det är snarare så att det varit för mycket intryck, avtryck och påtryck från alla möjliga håll som gjort att utrymme inte funnits. Inga tråkiga jobbig saker, bara kul, glatt och härligt! 

Men idag landar jag i fåtöljen med en närvaro av bara mig själv. O är på förskolan och N på jobbet. Senaste dagarna har varit närvarande men i samspel med andra.

Har varit super mysigt att umgås. Härligt med gemenskap, familj, vänner och aktivitet, men kan konstatera att jag behöver pausen och stillheten. Det är då det finns tid för eftertanke, reflektion och bara vara. Jag mår bra av det, blir en bättre människa.

Imorgon åker dom tillbaka till Norge! Saknas redan! ❤️

    

Vi har sett bilder och vi har sett film. Igår fick vi ses på riktigt! 

Bara några månader gammal men på något märkligt sätt väldigt trygg och självsäker. Styr omgivningen och lyckas få allt att kretsa runt sina behov utan att be om ursäkt. Leendet och blicken räcker för att alla ska smälta! Hon verkar inte speciellt besvärad över att låta 7 personer stå och vänta på resecentrum medan hon behöver ammas! Nänä…Är man hungrig så är man! 

Lilla O känns så stor..han tittar på sin kusin och en ”melodi av osammanhängande ljud” kommer ur hans mun! Vi vuxna förstår ingenting men lilla N börjar gråta! Jag skulle så gärna vilja veta vad han sa och varför hon blev ledsen! Men det får bli deras hemlighet! Efter gråt kommer skratt! Livet som liten är fyllt av kontraster! Precis som livet som förälder! ❤️

  

  

Att säga att naturen ger energi låter rätt men att känna att naturen gör mig trött låter då kanske helt fel? Har flera gånger kommit på mig själv med att efter en utflykt i skogen så kommer tröttheten! Nån som känner igen sig? 

Man brukar prata om att naturen är helande och läkande..så kanske är det då inte så konstigt egentligen? Läkning kräver energi och energi finns i skogen, och när den finns kan kroppen börja processer! För mig låter just det super logiskt! 

Naturen bär så mycket kraft och healing. Vi behöver bara gå ut och ta emot! Att vara trädkramare låter i vissas öron helt absurbt! Men dom som hånar mest har nog inte testat! 

Visst, kan hålla med om att det kan se lite tokigt ut men det är för att vi inte är vana! Skulle våran kultur sett annorlunda ut och vi fötts in i ett samhälle där naturen var vår religion och skogen våran kyrka skulle det vara hur naturligt som helst! 

Erkänn, visst blir du sugen att gå ut och hälsa på ett träd? 😄 Testa och bara känn hur det känns..ställ dig vid trädet! Luta dig mot stammen, se och föreställ rötterna! Ta emot jordning, grundning och låt dig fyllas av universum! ❤️ 

Naturen är det naturliga! 🙏

  

Haft en otroligt skön helg! Längesen vi gjort så lite som gett så mycket! En kompis frågade precis..”-Vad har ni gjort i helgen?”

Hör mig själv svara: ”-Vi har typ inte gjort nånting!”

Men så för skoj skull börjar jag fundera över vad vi faktiskt fyllt helgen med. Kommer snabbt fram till att knappast är det ingenting, det är snarare allting! 

För visst är det nånting att vakna på morgonen, ta en löptur, käka lång frukost, gå tillbaka till sängen..somna om med O och N nära, långa lugna andetag..vakna till av att O rör sig. Möta blicken från N som säger vi vilar vidare! 

Ta en fika med mamma och pappa, plocka svamp, kolla på matbord och koka köttsoppa! Nu snart yoga hos härliga Ulrika! Och vad blir kontentan av detta? Kanske att livet blir som bäst när jag gör ”ingenting” ❤️

  

 
   
 

Jag gillar regn..men dom första minuterna innan man är dyngsur är mindre mysiga! Diaz verkar känna likadant! Han ser omåttligt road ut när vi kliver ut genom dörren och regnet vräker ner! Men efter några minuter är det osköna över och vi njuter av syret och det blöta! 

Vi ser en hund lite längre fram och Diaz bli uppspelt och svansen går som en visp! Han drar i kopplet, han vill hälsa! 

”Är det okej dom hälsar?..Visst är det en Lagotto? Vilken kennel? Vad heter mamman? Vad heter pappan? Hur gammal?” 

Tino är 2 år, samma kennel och måste söka fram Diaz födelsebevis och se, kanske har dom samma föräldrar. Dom snusar, hälsar och jagar runt.

Vi springer vidare och jag  reflekterar över mötet och undra om dom kände något! Kände någon samhörighet?! Tänk om dom snackade lite hundspråk och utbytte något som jag inte förstår! Känner mig lite ond och okänslig på något konstigt vis, dom ville kanske hänga och snacka mera! Men kanske ses vi igen! ❤️

  

Hatkärlek, kanske inte är det mest positivt klingande ordet direkt och det beror nog på att just ordet hat har en väldigt stark och omysig laddning! 

Har försökt hitta ett annat ord och fann ”KÄRLEKSTAGG”. Varför ska nu detta ord behövas? JO…,känner att det blivit mer och mer tydligt för mig att kärleksfulla relationer inte alltid bara är sköna! Dom kan oxå göra ont. Förmodligen pga att dom kommer oss nära, utmanar och ibland trampar på ömma tår.

Dom hjälper oss utvecklas, vilket i sig bara det kan vara en smärtsam och taggig process! Att leva i en relation där man hela tiden tar fram det bästa hos varandra är såklart önskvärt. Men är det möjligt? Jag har då inte upplevt det. N plockar fram sidor hos mig som inte alls alltid är till min fördel, men det hjälper mig att utvecklas! 

Att leva med personer runt omkring sig som vågar ”tagga” och bli lite obekväma pga KÄRLEK, det är vackert! Så att vara någons Kärlekstagg är kanske den allra finaste rollen man kan få! ❤️ 

  

Vad utstrålar du när du är ute på din motionsrunda? 

Jag brukar i dom flesta fall heja och söka ögonkontakt! Dock inte gånger jag valt att springa med fokus inåt! Har insett att ett hej eller bara någon fras som ”vilken härlig morgon” väcker liv i både mig och den jag möter! 

Ibland är det någon som utbrister..”-Men vilken energi du har”..och vet ni vad som händer? Jag fylls av mer energi, bara av den lilla kommentaren! Så testa att bjuda på ett hej eller heja! 

Idag kom jag ikapp en tjej som hade ett tempo som var lite långsammare än mitt..så sprang om, Ossian tappar vante, hon sprang om, jag kommer ikapp och springer om, Diaz stannar och kissar, hon springer om, jag kommer ikapp och springer om! Sådär håller vi på! Ingen säger något och i mitt huvud kommer tankar..Hon måste ju tycka att jag är helknäpp och att det är superjobbigt att hela tiden springa om och sen bli omsprungen! Tillslut säger jag: Vad kul att springa intervall med dig! 

Får ett stort leende tillbaka och vi skrattar ihop! Vackert va?! Haha..skämt och sido..Det blev så mycket roligare och är det inte just det som träning handlar om! Det ska  vara roligt och kännas skönt! Både i knopp och kropp! Tack för sällskap! ❤️  

  
 

Svett, sand, fett hår, jord under naglarna…allmänt skitig och sunkiga dofter helt enkelt! Känslan av att då bestämma sig för att ta en dusch är ju obeskrivlig! Lödder, vatten och doften av skön duscholja! 

En hund kan inte själv bestämma..den får så vackert bara anpassa sig. Kanske gillar sin hunddoft, kanske inte! Nu har jag stört mig på att Diaz luktar lite för mycket hund mer än en vecka! Så idag blev det lödder och dusch..han ser inte ut att njuta men tror han kommer gilla att lukta blomsteräng..om inte tror jag han kommer inse att ren hund innebär mer mys! ❤️

  

I veckan var jag på en föreläsning om psykisk ohälsa och suicidprevention. Kommunen tillsammans med ett gäng andra aktörer bjöd in allmänhet. Tungt tabubelagt ämne, men Ullakarin Nyberg som är psykiater, överläkare och suicidforskare pratar på ett lättsamt och okrångligt sätt.  

Tips och tankar på hur vi kan bemöta människor med psykiska besvär och även se signaler som bör tas på allvar! 

Alla har vi garanterat mått dåligt. Det är en del av livet men att bli psykiskt sjuk är något annat! Blir berörd av hennes berättelser, ledsen över statistiken och skrämd att siffrorna bland unga ökar! Att våga prata om sånt här är viktigt! 

En kvinna längst fram räcker upp handen: 

”Min 10-åring kommer hem från skolan och säger: -Mamma! Jag vill ta livet av mig, men gör det inte för att du skulle bli så ledsen” 

Herregud, hur hanterar man det? UllaKarins svar är att bemöta det med att bekräfta: ”-Ja, jag skulle bli förtvivlad..skulle inte kunna leva utan dig!” Det uppfattas inte som att skuldbelägga utan det förstärker empatin och kan fungera som en ”skyddande spärr”…(bara frågan från kvinnan gör hela mig illa till mods, att ett barn ska behöva må så dåligt är fruktansvärt) 

Hon berättar oxå att hjärnan utvecklas bakifrån och framåt,..att vårt ”konsekvens center” sitter längst fram på pannan! Vilket gör att som barn och ungdom är inte detta center helt utvecklat. Man är mer känslostyrd och har svårare att uppfatta konsekvenser! 

Hon pratade om sorgen över att förlora någon som plötsligt väljer att avsluta livet! Hur smärtan nästan kan dubbleras om omgivningen inte törs fråga och prata om det! 

Det är lättare prata om smärta i hälen än att erkänna att man har ont i själen. 

Muntert inlägg, kanske inte! Men för att det ska till förändring måste man våga börja prata, även om det känns olustigt! Det hoppfulla i allt är att det nästan var fullsatt i lokalen. Vilket tyder på att viljan att lära och intresset inom ämnet är stort! ❤️