Jag gillar regn..men dom första minuterna innan man är dyngsur är mindre mysiga! Diaz verkar känna likadant! Han ser omåttligt road ut när vi kliver ut genom dörren och regnet vräker ner! Men efter några minuter är det osköna över och vi njuter av syret och det blöta! 

Vi ser en hund lite längre fram och Diaz bli uppspelt och svansen går som en visp! Han drar i kopplet, han vill hälsa! 

”Är det okej dom hälsar?..Visst är det en Lagotto? Vilken kennel? Vad heter mamman? Vad heter pappan? Hur gammal?” 

Tino är 2 år, samma kennel och måste söka fram Diaz födelsebevis och se, kanske har dom samma föräldrar. Dom snusar, hälsar och jagar runt.

Vi springer vidare och jag  reflekterar över mötet och undra om dom kände något! Kände någon samhörighet?! Tänk om dom snackade lite hundspråk och utbytte något som jag inte förstår! Känner mig lite ond och okänslig på något konstigt vis, dom ville kanske hänga och snacka mera! Men kanske ses vi igen! ❤️