Häromdagen föll O ur vagnen. Ett rejält fall i farten! Han gillar klättra och har svårt att vara still. Hade inte en chans att förhindra..pang boom ner i marken, volt bakåt och med huvudet före..jag blir iskall och under bråkdels sekund hinner jag tänka det värst, Nacken! Jag tar upp honom, tiden innan jag får kontakt och han bekräftar via ett gallskrik att han lever är fruktansvärd. Hamnar i någon form av chock och tårarna bara rinner. 

Kan se fallet framför mig hur tydligt som helst..det har dykt upp på näthinnan så många gånger nu. Det är otäckt och jag blir kall i hela kroppen av bara tankarna på hur det hade kunnat gå! 

Pratar om det med N..han är klok han. Han menar att det hänt av en anledning. Det blir en påminnelse om att livet kan behöva lite mer försiktighet. 

Jag kanske helt enkelt ska känna lycka över att olyckan hände! ❤️