Idag blev det en stor stearinfläck på julduken..ajdå! Känns inte bra..kommer med omsorg och försiktighet försöka få bort fläcken. Tycker så mycket om duken och den har liksom hängt med många år..skulle säga säkert 20 år snart! Den har ett nostaligivärde och för mig bär den historia. Att skaffa en ny duk är såklart ett alternativ men det går inte att finna en ny duk som bär med sig samma nostalgi, det är jag helt medveten om och jag är liksom inte intresserad av det. 

Jag har tidigare analyserat mig själv som icke materialist. Alltså jag gillar inte mängder med prylar och finner ingen stor glädje i ägande av massor med saker. Nä, det är snarare tvärtom, kan nästan mer kännas betungande ibland. Jag vill omges av saker som betyder nåt och som ”har en själ”..kan låta märkligt, men det är mer som en känsla. Jag vill känna nåt för mina saker, vill tycka om dom. 

Ändå har jag förmågan att samla på mig onödigt skräp som samhället påstår och anser vara viktigt. Jag konsumerar och äger saker. Det gör jag absolut! Just nu funderar vi på att införskaffa en joggingvagn och det är absolut en pryl man skulle kunna ifrågasätta. 

Är det värt det? Behövs en sådan? Om jag varit mer av en materialist hade vi nog skaffat en sån för längesen men jag tycks liksom ha klarat mig bra utan. Men nu har jag börjat väga behov, säkerhet och användningsgrad och kommit fram till att  det kan vara en bra investering. Helst vill jag hitta begagnad och vara en del i ledet för återvinning. Får se vad vi finner.

Ju fler människor som hela tiden vill köpa nytt nytt nytt ju fler människor krävs det som tänker återvinna återvinna återvinna! Det handlar alltjämt om små marginaler och den perfekta balansen. Många av oss lever i en värld där överflödet är vår vardag, kanske dax att börja tänka i andra banor. 

Hoppsanhejsan..ibland är det intressant var ett inlägg börjar och sen var det slutar! Men för att avsluta där vi började. Åter till duken. 

Vill man byta ut och skapa ny historia kan en ny julduk absolut vara ett inköp att överväga. Finns många fina loppisdukar som bär sin historia. Men jag ska göra mitt bästa att få bort fläcken på min, trivs och vill behålla den! 

Hur fungerar du? Vill du köpa nytt eller är du en återvinnare? ❤️ 

  

Det bubblar i magen och jag fryser även fast jag har krypit ner i hotellsängen med morgonrocken, tjocksockar och två täcken! Nåt som inte stämmer..mår inte bra! 

Jag som tänkt vara kvar till lördag. Men inte såhär, nu vill jag bara hem hem hem. Körde bilen vi sålt till köparen här i Östersund och planen var att åka kollektivtrafik tillbaka på lördag. Kollar tågtider och bussar..känns inte lockande att vänta och byta massor när man mår som en räv. Precis när allt känns hopplöst skickar N ett sms. 

”Jag hämtar dig i Sollefteå”. Vad säger man? Det är Kärlek, tack! 

Får skjuts till stationen av bästa H, han har plockat ihop en liten påse med frukt, skorpor och medicin. Det är Kärlek, tack! 

Bussresan gick bra även om jag gärna varit utan alla kringilikrokar. Satte mig längst fram och kunde då på nära håll iaktta busschafföreren. Vilken kvinna! Hennes energi och positiva bemötande till alla som steg på gav mig lite att tänka på..Tänk om alla bemötte sin omgivning som hon. Jag utser henne till dagens positivaste person! Ångrar att jag inte hann säga det till henne. 

I Sollefteå möts jag av mina två killar..och väl hemma möts jag av en blombukett! Nils du kärlek! ❤️

  

Har man en gång tankat bensin i en dieseltank tror jag man har ”men för livet”. Min puls går upp och tror jag dubbelkollar typ 10 gånger. Men det gick bra den här gången oxå! 

Kaffepaus i Sollefteå. Några telefonsamtal och 3 timmar senare rullar jag in på parkeringen på Quality hotell frösöpark. 

Ett inspirerande möte med massor av spännande idéer. Fortsättning följer och återkommer med vart det leder..

Ett yogapass, en skön spaupplevelse och nu väntar sängen! Så välbehövligt lyxigt! ❤️

  

   
 

Dagligen går jag backen ner från kusthöjden. När jag kommer till perrongen och ska ta hissen ner genom resecentrum möts jag ofta av en grupp människor som hittat varandra, hittat värme, bänkar och ett tillhåll. 

Dom hälsar alltid vänligt. Berömmer min hund och vinkar till O. Idag stannade jag upp. Har länge känt igen en av kvinnorna från ett annat sammanhang från tidigare. Frågar om hon känner igen mig. Det gör hon. 

Vi pratar och hon berättar att hon 2013 förlorade sin son. Hur den här julen blir hennes andra jul utan honom. Hon delar med sig av saknaden och sorgen. Känner hur jag har svårt att hålla tillbaka tårarna. 

Tar hissen ner genom resecentrum, möter ytterligare en grupp människor som hittat bänkar att vila på. Har ingen aning om var dom kommer ifrån, hur dom hamnat här och vad dom bär med sig. Det enda jag vet är att dom garanterat har en historia som skulle göra mig berörd. 

Fortsätter ut i friska luften och känner mig lite illa till mods. Världen är fylld av historier och livsöden. Den är fylld av orättvisor och misär där delar av oss lever i ett överflöd medan vissa går lottlösa.

Promenerar över torget och funderar lite över vad lilla jag kan göra för att bli en bättre medmänniska. Det första som kommer är. Se och bemöta människor som jag själv vill bli bemött. ❤️ 

  

Många mil, många timmar..mycket tid har kretsat kring träning och framförallt löpning. Jag har kämpat, pressat och pushat mig själv. I tunga uppförsbackar har jag använt mantran som ”ge dig inte, det är nu resultaten kommer.., det är nu du blir bättre..känn inte efter..kämpa kämpa kämpa”. Och visst jag har fått resultat och kommit närmare mina mål men det har kostat. Det är en hårfin balans när det handlar om målinriktad träning..man kan inte känna efter för mycket för då tror jag ärligt talat sängen många morgnar skulle vunnit i frågan ”träna eller ligga kvar?”. 

Är det så att om man vill lyckas gäller det att i många lägen bita ihop och vara fokuserat disciplinerad? Eller är det så att när man släpper taget ibland kommer resultatet? Tror det ligger sanning i båda påståendena. Beror nog på vad man pratar om och hur man mäter resultat.

Idag har jag inga större mål med min träning mer än att må bra. Den insikten har tagit tid och förändringen och har inte hänt över en natt. För mig har det legat så mycket identitet i att vara ”duktig, att orka mest och att vinna över N när vi sprungit ihop”. 😂

Idag kan jag se mig ”besegrad” och identiteten har sakta men säkert tonas ner. 

Har kommit till en punkt när det är dax för förändring. Kanske är det som att utvecklas. 

Kroppen är förändrad, målen är förändrade men måste ärligt erkänna att mantrat har på något konstigt sätt hållt sig kvar lite i periferin. Mantrat kanske inte velat släppa taget och acceptera förändringen. 

Jag är tidigare van att lyssna till: ”Kom igen, kom igen..du orkar..du orkar, kämpa, kämpa” 

Men idag i uppförsbacken var det en helt annan röst jag hörde..: ”Pressa inte, ta det med ro, känn kroppen och låt den bestämma, gå sista biten, det är helt ok ..” 

Rösten var så tydlig, så självklar.. Vet att jag hört den förrut! Ibland har jag lyssnat men ibland har jag stängt av och valt att gå emot. Pressat mig själv och i motstånd krigat mig igenom backen för att sen på något märkligt sätt ändå blivit besviken på att jag var dålig..osv.. Konstigt! 

Kanske är det så att förändringen nu har ankrat fast och landat i mig. Tror absolut jag kommer pressa mig i nån uppförsbacke (för att jag vill) och kommer garanterat välja att gå  (för att jag vill) 

Men kan nu medvetet välja mantra utifrån dagsform. Det känns som en stor seger! ❤️

  
 

Upplever det som jag gått ner flera kilon idag (utan någon konstig diet) Kan avslöja att känslan av viktnedgången beror på rensning. 

Vi har åkt till Må och slängt säckar, till min mormor och morfar i Å och lämnat lite ”bra att sparagrejor” och avslutade på secondhand med ”bra gebort kan komma andra till användningsaker”.

Ojoj så skönt! Känner dock inte att jag här och nu kan avslöja N beskrivning på hur skönt han tyckte det var! Personligen tycker jag han tog till lite väl mycket och började liksom blanda äpplen och päron! Men absolut… Tömma förråd är en skön njutning i hela kroppen! ❤️ 

  

Igår pratade jag med en vän och vi kom in på ämnet barn och deras olika faser. Hans barn börjar bli stora, klarar sig mycket själv och föräldrarfunktionen har förändrats…och ojoj så fort det har gått! Många barnföräldrar man träffar, säger just det..”herregud, vart tog tiden vägen?” 

Tänker på våran lilla kille som växer så det knakar och utvecklas och lär sig saker i rekordfart! Det är en otroligt rolig tid just nu. En del av mig vill sätta på paus, eller iallafall slowmotion och bara hinna njuta. Stanna i dessa underbara härliga ögonblick som uppstår och samtidigt vill en del av mig såklart framåt. Uppleva mera och nya saker. Konstaterar att tiden är vad den är och det enda jag kan välja är vad jag gör av den. Det är inte alltid lätt men jag har mina små knep och verktyg som hjälper mig att vara närvarande! För det är i närvaro som tiden kan upplevas! 

Morgonens guldkorn…tystnad tystnad tystnad..oj, vad skönt med tystnad! Vad härligt att lilla O roar sig själv! Men var är han??? 

Tror bilden säger mer än ord! Haha..nu vet han hur blåa pennor smakar! 

Upplev och njut av dagen vänner! ❤️

  

  

Att vara vilsen och sökande tror jag ligger i våran mänskliga natur. Strävan efter att hitta balans, skapa harmoni och må så bra som möjligt! Sökande efter kärlek, glädje och lycka! Sökandet utanför sig själv känns vanligt och behöver inte vara fel. 

För vi behöver ta ansvar över våran yttre svär, se över jobb, relationer och miljöer och sen aktivt förändra och påverka det som inte är bra. Men hur ska vi veta? Hur ska vi veta vad som behöver förändras och hur ska vi göra? 

Jag skulle säga tystnad, stillhet och tomrum! Då är det iallafall lättare att höra hjärtats röst! Igår när jag höll yogapass för en grupp så kände vi på tystnaden. Vi lät allt bli knäpptyst! Det kändes otroligt häftigt, man skulle kunna hört ”den där knappnålen falla” och det var som om man kunde ta på energin! 

Hur ofta känner du på tystnaden? Om svaret är  ”-Inte så ofta!” Så testa! Stäng av alla ljud och fokusera på en enda sak. Lyssna på tystnaden! Hur låter den? 

PS. Och bli inte rädd om det inte bara blir lugnt, skönt och stilla. Det är mycket möjligt att din hjärna försöker överrösta ditt hjärta! Men som med allt annat här i livet kan det behövas träning. Så lika bra att börja! ❤️ SatNam 

  

Jag tappade precis mobilen i backen..krasch och skärmen bildar på en tiondels sekund ett vackert mönster! Det är för mig inte första gången. Nänä, det har hänt ett flertal tillfällen. 

Den liksom bara bestämmer sig för att lämna handen, den kastar sig ut i fritt fall och gör sen ett magplask. Min rörelse när jag böjer mig ner, fattar tag om telefonen och lyfter upp den handlar om några få sekunder men jag hinner typ be till den övre makten och lova mig själv att i eftermiddag skaffa ett skydd. Hinner till och med förbereda mig på att om den går sönder så låt inte världen braka samman och lägg ingen onödig energi! Det är bara en skärm! ”Madelen! Det är bara en skärm!”

När olyckor varit framme eller när saker gått emot har jag nog varit duktig på att dra på mig ”offer koftan” eller kanske ”häxrocken” passar bättre. Koftan/rocken är inte det minsta klädsam och den är inte heller särskilt bekväm. Tung, stickning och kan göra nästan vem som helst gråtfärdig och illa till mods.

Men varför ändå välja den???!  Varför inte försöka rycka på axlarna och se saken och situationen för vad den är. Att älta gör ju bara situationen värre. Men det är som jag gillat det. Jag har gillat krypa in och gömma mig lite i ”koftrocken”. Inte ett dugg mysigt men ändå nånstans ett enkelt sätt att hantera situationen. Och en anledning att få vara både arg och irriterad! Haha..Herregud det låter ju inte sunt! 😄

Men åter till idag! Telefonskärmen är alltså sprucken. Jag drar till med en ramsa av fula ord men varken kofta eller rock åker på. Tanken ”det var bara en skärm” känns sann och jag lägger inte ner mer onödig energi. Den går att laga. 

Denna lilla händelse med telefonen får bli ett exempel på en positiv förändring. Jag tillåter mig inte att överreagera. Jag låter det bara vara. Det är vad det är och jag har ingen lust att låta det kosta mer energi än just en liten ramsa 😂 (och såklart pengarna som det kommer kosta att laga) 

Kanske beror det på allt som händer i världen. Kanske har jag blivit mer medveten om vad som är viktigt här i livet. Oavsett anledning så kan man lätt konstatera att en sprucken skärm verkligen är en värdslig sak..

Så när du hamnar i situationer där ilska och irration vill ta plats..fråga dig om det är värt det??!! Finns det kanske andra viktigare saker att använda den energin till! ❤️ 

  

Jag är och kommer nog alltid vara projektledaren i våran familj. Den som styr, planerar och organiserar.

Jag har som en liten inbyggd checklista i huvudet och är ofta steget före i planeringen. Kan vara bra ibland men inte alltid. N har inte en sån. (Eller vad vet jag, han kanske har en sån men väljer att inte lika slaviskt bry sig om den) 

I vilket fall som helst, vill absolut inte påstå att han saknar förmågan att få saker att fungera och få saker gjorda. Nä, vi gör det bara på olika sätt. 

För att generalisera så tror jag ofta det är kvinnorna som tar befälet hemma och det är egentligen inte så konstigt. Läste häromdagen en artikel om skillnaden på den manliga och kvinnliga hjärnan. 

Man skulle kunna likna den manliga hjärnan som ett hus där flera telefonlinjer är inkopplade, men där bara en åt gången kan användas. Mannen kan alltså bara prata med en person åt gången. 

Den kvinnliga hjärnan däremot liknar ett hus som bara har en endast en inkommande telefonlinje, men där flera samtal kan vara inkopplade samtidigt på hennes lina. Hon kan alltså prata med flera olika personer på en gång. 

En konsekvens av detta är att den manliga hjärnan lättare kan fokusera på en sak/en uppgift/ett problem medan hos kvinnan kommunicerar hjärnan på flera håll. Hon kan vara medveten om barnen, tvätten, jobbet, städning, svärmor och om sin man på samma gång! Och det kan vara ganska krävande och kan skapa stress och andra ogynnsamma symptom. 

Jag frågar mig själv om jag skulle vilja byta. Avsäga mig befälet hemma och tilldelas en mer maskulin hjärna. Svaret är nej. Men däremot tror jag det är väldigt viktigt för oss kvinnor att se till att vi ger oss tid för vila och återhämtning. Och det utan att få dåligt samvete! 

Ha en bra dag och ta hand om din hjärna! Den är fantastisk och otroligt samarbetsvillig om den får vad den behöver! 

PS. Gillar den tomma, avslappnade och stressfria blicken i dessa två underbara varelser! Här kan vi snacka total hjärnvila! Kärlek ❤️