Dagligen går jag backen ner från kusthöjden. När jag kommer till perrongen och ska ta hissen ner genom resecentrum möts jag ofta av en grupp människor som hittat varandra, hittat värme, bänkar och ett tillhåll. 

Dom hälsar alltid vänligt. Berömmer min hund och vinkar till O. Idag stannade jag upp. Har länge känt igen en av kvinnorna från ett annat sammanhang från tidigare. Frågar om hon känner igen mig. Det gör hon. 

Vi pratar och hon berättar att hon 2013 förlorade sin son. Hur den här julen blir hennes andra jul utan honom. Hon delar med sig av saknaden och sorgen. Känner hur jag har svårt att hålla tillbaka tårarna. 

Tar hissen ner genom resecentrum, möter ytterligare en grupp människor som hittat bänkar att vila på. Har ingen aning om var dom kommer ifrån, hur dom hamnat här och vad dom bär med sig. Det enda jag vet är att dom garanterat har en historia som skulle göra mig berörd. 

Fortsätter ut i friska luften och känner mig lite illa till mods. Världen är fylld av historier och livsöden. Den är fylld av orättvisor och misär där delar av oss lever i ett överflöd medan vissa går lottlösa.

Promenerar över torget och funderar lite över vad lilla jag kan göra för att bli en bättre medmänniska. Det första som kommer är. Se och bemöta människor som jag själv vill bli bemött. ❤️