Skulle vilja påstå att många av mina alldagliga beslut utgår mer från känsla än från tanke. Oftast tycker jag om att ta beslut så. 

Men ibland kan det faktisk visa sig att beslutet tas och resultatet i känslan som infinner sig inte blev så rätt.

Önskar i dom fallen att jag hade varit bättre på att tänka mig till känslan. Kanske låter snurrigt. 

Men tar ett exempel som ligger nära till hands, häromdagen skrev jag ett inlägg. 

Skriva är bra, mina tankar fick landa, hittade svar och landade i en känsla. 

Delar inlägget och fortsätter dagen. Men känslan av att nåt känns fel kommer krypande.

Var det nödvändigt att dela? Vad medför inlägget för positivt överhuvudtaget? 

Kommer fram till att det inte finns något gott med att dela.

Så tar bort. Skönt ändå att man kan ändra sig. Men önskar här att min hjärna kunde vara lite mer utvecklad och kanske meddelat mig innan. 

Kombinationen tanke och känsla är nog bäst! Får öva på det! ❤️ 

Som jag skrev i ett inlägg tidigare. Vi är med barn och utan att överdriva, det är verkligen MOT ALLA ODDS!

Ämnet ”jakten på barn” känns viktigt att lyfta så jag väljer göra en fortsättning!

Vårt utgångsläge var allt annat än fördelaktigt och det kan såklart kännas en aningens privat att lämna ut. Men funderat och landat i att jag gärna vill dela. Kanske kan det inge hopp och få någon att må lite bättre.

Kortfattad historik: ingen normal mens, alltså ingen ägglossning, PCO, i perioder ätit för lite och tränat för mycket och lägg till X antal misslyckade ivf försök till det.

Utifrån är det lätt att konstatera att kroppen befinner sig i hormonell obalans. För varje behandling så bryts ju även kroppen ner ytterligare. Att bara köra på utan att stärka upp är nog inget lyckat koncept. Var i allafall inte för oss. Men det var iallafall så vi gjorde, trodde det var den enda vägen.

Har dock under resan känt otroliga motstånd till hormoner och dom onaturliga preparaten, men inte lyssnat. Vi ville ju ha barn.

Körde liksom på tills en dag. Kommer ihåg det så starkt. Kroppen skrek:

NU RÄCKER DET! Inte ett försök till!!!!

Det märkliga i situationen var att jag nånstans samtidigt hörde en annan röst viska: Ni ska ha barn men inte på det sättet.

Även om det var ledsamt, jobbigt och kändes så definitivt att säga:

”-Nej, nu gör vi inga fler försök.” Var det oxå som ett otroligt lugn infann sig inombords. Hade pressat och utsatt kroppen tillräckligt. Det här var i april förra året. Alltså ca 1 1/2 år sedan.

Så vad har hänt sen dess?

Bestämde mig för att det var dax för påfyllnad. Både kroppsligt och mentalt hade IVF karusellen slitit rätt hårt. Skogen och yoga blev källan för återhämtning. Stärkte upp kroppen med bra näring, skön träning och tog akupunktur.

Är fullt medveten om att det kan låta som en efterkonstruktion men det är sant. Hela jag kände att barn skulle komma, på ett eller annat sätt. Sa till min mamma bara månaden innan vi plussade, snart är jag med barn bara så du vet.

Och så blev det. Men det höll gå på tok. Var på ett rutin gynbesök och fick då rådet att återigen börja ta hormoner. Enligt läkaren fanns annars stor risk för mig att utveckla livmodercancer.

Kom därifrån med ett recept utskrivet och ett enormt motstånd.

Känslan i mig var att låta bli dom, inga mer hormoner! Hela kroppen skrek: NEJ! NEJ! Och faktiskt, den här gången hörde jag och tänkte lyssna.

Berättade för Nils om läkarens utlåtande och om mitt beslut. Han sa, vi kan väl prata om det när jag kommer tillbaka från USA?!

Nils var borta 2 veckor och precis dagarna innan han skulle komma hem fick jag en sån där stark känsla. Jag är med barn!

Testar och det visar plus. Är det möjligt? Hur är det möjligt? Testar igen och det är ett starkt plus.

Vill poängtera att IVF inte alls behöver eller är fel väg att gå. Vi fick våran Ossian så och det finns inte ord för den tacksamheten vi känner över det.

Mitt budskap är nog mer att även försöka se andra vägar. Inte stirra blint och lita hundratio procent på sjukvård. Vår kropp talar med oss och har mycket att säga. Konsten är att våga lyssna! ❤️

Tillägg: Det läkaren såg var förmodligen en förtjockad slemhinna och en väldigt tidig graviditet. Går inte närmare in på det. Men hon är informerad, överraskad och tror numera oxå på mirakel! 😍

Idag är det verksamhetsplaneringsdag på förskolan.(=stängt) Frågar vad Ossian vill göra. UTFLYKT blir svaret. Tro vad vi då ska hitta på? Allt möjligt passar ju faktiskt in på det ordet.

Väljer biblioteket och promenad upp på berget. Att vara 100% närvarande i stunden är inte alltid lätt. Tankar, beslut och planering för kommande händelser ingår liksom i livets pussel.

Idag har jag bestämt mig för att försöka släppa dessa tankar och bara vara här och nu! För det är ju faktiskt så barn gör. Dom lever i stunden!

Han har grym humor och relevanta frågor som gör att jag måste fundera över svaren. Herregud, mer avancerat kommer det bli med åldern. 

Konstaterar att närvaron tar fram mitt bästa jag..och inte nog med det! Tror faktiskt det hjälper Ossian att få vara sitt bästa! Inte en enda konflikt på hela dagen så här långt! (Eller jo, förresten..han ville ha keps istället för mössa..men lugnt utan stress och i närvaro bestämde vi att det var för kallt för kepsen idag) 😉

Mera närvaro i vår samvaro ❤️

 

Längtan efter barn, jakten efter barn, förtvivlan, frustration och maktlösheten över att inte kunna påverka situationen.

Blickar bakåt och tänker på vår historia. Ossian blev till på vårt första IVF försök och lite naivt trodde vi nog att det var det vanliga. MEN så är det absolut inte. 

Vi har efter det kämpat med många försök. Utsatt både kropp och relation för prövningar. Jättelyckliga av att fått ett barn men nånstans förminskar det inte längtan efter ett syskon och längtan efter ett till barn. 

Att gå igenom ivf behandlingar blir allt vanligare idag och målgruppen ”ofrivilligbarnlöshet” ökar. Vad det beror på finns det många teorier kring . Men en anledning hör garanterat ihop med vår hälsostatus. Kost, stress, livssituation och såklart även vår ålder. 

Tillbaka till vår längtan. Vet inte riktigt hur många ivf försök det blev tillslut. Man var liksom inne i en karusell av hormoner och livet kretsade väldigt mycket kring detta. Som kvinna lever man med det 24 timmar om dygnet. 

Man bor ju i sin kropp och det är ju där allt händer/eller inte händer. Även om man har sin partner med så emellanåt kände iallafall jag mig ganska ensam. Det går liksom inte att förmedla eller kräva att omgivningen ska förstå vad man går igenom. 

(Här ser jag ett behov för framtiden, tror på samtalsgrupper med yoga och stresshantering. Där man kan få stöd och ventilera med andra i samma situation. För om man inte var stressad innan så kan jag lova att man blir under behandlingar) 

Jag har dock full tilltro till att männen i dessa situationer kämpar allt dom kan. Försöker förstå oss och ge bästa stöd. (Nils du var fantastisk!) Deras längtan kan ju vara precis lika stark och nånstans kanske mannen ibland kan känna ännu större maktlöshet i situationen. 

Nu är det så att i vårt fall så har det overkliga hänt. Det som enligt sjukvården inte skulle kunna ske. 

Vi skulle inte kunna få barn på egen hand. Vad hände..? Tror det får bli ett eget inlägg, men kan säga att dom hade fel. Om allt går som det ska kommer en liten stjärna till oss i slutet av december. 

Mirakel kan ske och har skett. Så jag skulle vilja säga till alla som kämpar. Ge inte upp! ❤️

Igår hade vi besök av goda vänner. Fredagsmys med tacos. Förlåt till barn som inte älgfärs är van och att ekologisk kryddmix smakar annorlunda vet jag men trodde ändå det kunde lura smaklökarna 😂 

Vuxenprat blir inte allt för sällan barnprat. Delar erfarenheter, utmaningar och konsten att vara förälder. 

Vet inte hur vi kom in på ämnet, men vi började prata om uttrycket ”Jag älskar dig” och ”Visst vet du att jag älskar dig?” 

Jag säger det ofta till Ossian, minst varje kväll! Han nickar och ummar med! Vet att Nils oxå säger det ofta..och våra vänner höll med. Dom använde oxå orden frekvent. 

Sen konstaterar vi att ingen av våra föräldrar använde dom orden till oss. För den skull betyder det inte att vi inte har känt oss älskade. För det har vi alla. Handlar nog mer om en generationsgrej. Att verbalt uttrycka sin kärlek är vackert och kanske är det mer vanligt med verbala kärleksförklaringar idag än det var förr. Men orden får för den skull inte bli tomma och sakna innebörd.

För mig är ”Jag älskar dig” väldigt stora och kraftfulla ord. Och den känslan vill jag behålla. 

Kommer ihåg att jag ofta när jag var yngre skrev det i brev och texter till mina föräldrar, men sa det aldrig högt. 

Har egentligen inget riktigt budskap med den här texten mer än reflektera kring att det kanske har blivit en förändring i våra uttryck.

Hoppas dock inte innebörden och kraften förstörs i och med att orden nu verbalt används oftare…Borde inte vara nåt problem eftersom kärleken inte ligger i orden. Kärleken ligger i känslan man ger. ❤️

PS. En annan sak på samma tema. Min morfar nu snart 90 år skaffade mail på äldre dagar. Hans sätt att uttrycka sig i skrift är helt underbart. Så mycket kärlek som har längtat efter att få ta uttryck..och för honom förmodligen så mycket enklare att skriva än att säga. 

Nu är hösten på ingång. Det märks tydligt i naturen. Färger förändras, växter dör och träden låter löven falla av för att kunna klä sig i vinterskrud.

Gillar plocka in blommor, nu finns det dock inte så mycket kvar att välja på. Men rödklövern blommar fortfarande. För vissa är den ett ogräs, medan andra använder den näringsrika blomman för medicinskt bruk.

Plockade imorse in några vackert rosa blommor och njuter nu av dom mest för syns skull. Men ska ge mig ut och plocka in fler. Tänker torka, göra te och prova göra ansiktsvatten. Kanske kan man slänga i några i badkaret när man badar, för att ge en extra lyxig känsla!

Så nästa gång du ser en rödklöver…Se den inte som ogräs. Se den som den vackra blomman den faktiskt är. ❤️

 

 

Dom pratade imorse på nyhetsmorgon om att noshörningen riskeras vara utrotad inom tio år. Tjuvjakten är det största hotet pga att hornen nu börjar ha ett värde dubbelt så mycket som guld! 

En man med stort engagemang och tankar delade sin oro. Han har till och med skrivit en bok, en deckare kring ämnet. 

”Usch, vad trist för noshörningen tänker jag”

Men efterföljande tankar tar mer fokus. Vad håller vi människor på med? Vi håller på att utarma både natur, djurliv och då även indirekt oss själva. 

Såg bilder på oskyldiga noshörningar som strövade omkring utan minsta möjlighet och chans att komma undan en jägare med viljan att komma åt deras horn. 

Nils säger: – Du kanske måste blogga om noshörningen? 

Hmmm…eller Näää eller nu blir det ju indirekt Jooo..haha. Spontant har jag inget mer att komma med kring noshörningen än: 

”-Usch, vad trist. Man blir så ledsen, stackars oskyldiga djur!”

Jag vet faktiskt inte vad lilla jag skulle kunna göra i just denna fråga. Och helt ärligt utan att låta som jag inte bryr mig. Brinner nog inte tillräckligt mycket för att grotta ner mig i just noshörningen. 

Brinner och kämpar för och med andra frågor. Men eftersom min filosofi handlar om att allt hör ihop kan nog noshörningen på ett annat sätt påverkas positivt ändå. 

Är dock så tacksam och glad att mannen på tv:n kämpar och gör strålande insatser. Heja! Heja! 

Vi måste alla hjälpas åt. Sluta att bara tänka och tycka. Börja agera, kanske inte på allt men iallafall nåt. Stora som små insatser, lika viktiga! 

Så vi kanske ska inleda helgen med att ställa oss frågan: Vad kan jag göra för att världen ska bli en bättre värld? ❤️

Har ni någon person i er omgivning som påverkar er negativt? Någon som bara med sitt sätt att vara kan fylla ett helt rum med dålig stämning. Man liksom vet aldrig hur och vad personen är på för humör eller i för sinnesstämning.

Med tiden kanske man lär sig parera, hantera och bemöta på ett så smidigt sätt som möjligt. 

Man vaktar sin tunga och man väljer sina ord. Man liksom bäddar för ”personen” att fortsätta på sitt sätt utan förändring. 

Kanske skulle man egentligen helst bara säga rakt ut vad man tycker, men vad händer då? 

Garanterat konsekvenser och frågan är då om man är beredd att ta dom? Det är nog där den största oron och rädslan ligger. Risken finns att det blir värre och att man sårar.

I mitt specifika fall som jag nu relaterar till tänker jag, den här ”personen” kan omöjligt må bra och i nästa tanke tänker jag, eller ligger problemet egentligen bara hos mig? 

Svaret är såklart, absolut en del ligger hos mig. För annars hade det inte varit ett problem. Men jag ser fler än jag som påverkas negativt. Så någon förändring är nog på sin plats. Frågan är bara vilken? 

Förresten, för er som funderat över tvättnötterna, yes yes yes..det blev rent och luktar naturligt! ❤️

Nu har jag införskaffat mig ett ekologiskt tvätt-kit. Att klappa mig på bröstet och säga att jag har forskat och fördjupat mig på tvättmedels påverkan på människan och naturen kan jag verkligen inte. Anledningen är mer en känsla av att det kemiskt framtagna vita pulvret med en doft av onaturlig blomsteräng omöjligt kan vara hälsosamt för miljön och inte heller för oss människor att ha mot kroppen.

Som med allt annat på marknaden finns det såklart bättre och sämre val. Finns svanenmärkta och miljövänliga alternativ, men tänker bara för att dom är miljövänliga innebär det inte direkt att dom är vänliga mot miljön? Eller? (har faktiskt svårt att tro det)

Tycker om att testa nya grejer om jag tror att de är bättre för miljön och människan. Inte okritiskt, men nyfiket.

Lite fakta: 

Tvättnötter – även kallade såpnötter, ett naturligt tvättmedel utan tillsatta kemikalier. 

Hälsinge såpa – tillverkad av ren tallolja. Innehåller inga tillsatser och inga syntetiska tensider. 

Eterisk olja – förmodligen en smaksak om man vill använda. Eteriska oljor  utvinns från blommor, blad, frukter, skal, frö, bark och är väldigt koncentrerad. 

Finns att köpa på Grön gåva och man får en fin lånekasse att bära hem sina grejer i. Bara det är ju underbart. Nu ska jag slänga in min första tvätt! Hoppas på rena kläder! ❤️

 

Idag Umeå och solsken. Nils har tagit sig igenom toughest. Han är nöjd och kan gärna tänka sig göra det igen. Jag stod vid sidan och hejade på vilket jag absolut kan tänka mig göra igen. Kul tävling men inget för mig, blir inte det minsta sugen. 

Tänk vad man är olika. 

Igår bio och månsken. Vi såg Birget Jones Baby. Helt okej men lite tramsig emellanåt. Birget blir gravid och osäker på vem pappan är. När filmen är slut frågar jag Nils:

-Så, vem var nu pappan? Han svar X och frågar mig detsamma. Mitt svar är helt klart Y. Konstaterar snabbt att man tydligen kan tolka på två sätt.

Tänk vad man är olika. 

Oss emellan, vet att det inte finns ett rätt eller fel beträffande tolkning av filmen. Men har liksom svårt att förstå hur man kan tolka på annat sätt än mitt 😂 

Ps. Härligt med olika (i lagom dos) det kan faktiskt göra livet lite mer intressant. 

Godnatt ❤️