Att göra nya saker som vi inte tidigare gjort innebär att vi kliver ur vår trygghetszon! Som barn kliver man ur sin tygghetszon rätt ofta. Man liksom ”tvingas att prova och lära nytt” för man har föräldrar, lärare eller andra vuxna som hjälper, stöttar och ”tvingar” en att våga. Det utvecklar och är en del av vårt växande.

Igår bestämde jag att Ossian ville springa paprikaloppet. Nummerlapp, vätskepaus och medalj! Kan ju inte vara annat än kul!

Men entusiasmen hos Ossian..Nja, inte helt övertygande om att det här var nåt han egentligen ville göra.

Att sätta på sig nummerlappen, att ställa in sig i ledet och sen vänta på ett startskott var inte helt avslappnat och utan oro. Vad skulle hända? Vad väntar vi på?

Men så fort alla började springa så lossnade funderingar..sprang och sprang. Stannade upp, väntade på sin kompis och sprang vidare! 100 meter innan mål dyker mormor och morfar upp. Såklart dom ska vara med! ”-Spring mormor spring”…Med morfar i handen och med ett leende som inte tyder på minsta lilla oro går han i mål.

Trött? Inte direkt! Skulle nog gärna kört några varv till.

Tillbaka till trygghetszonen.., han klev (med lite hjälp) utanför och gillade det. Stolt över sin medalj och kommer garanterat stå på startlinjen nästa år utan oro.

Som vuxen har vi inte samma ”krav” från omgivningen att prova nytt. Ingen som bestämmer över oss, vi bestämmer själva. Vi skapar vår egna zon och bestämmer när vi vill kliva utanför. Lätt att bli bekväm här.

Vi slutar aldrig att utvecklas och växa som människa. Men vi måste våga kliva utanför den där zonen. Stora eller små kliv är kanske mindre viktigt, huvudsaken att vi kliver..och alla kliv leder oss framåt.

Ha en skön söndag! ❤️