Del 2, Vad hände?  

Som jag skrev i ett inlägg tidigare. Vi är med barn och utan att överdriva, det är verkligen MOT ALLA ODDS!

Ämnet ”jakten på barn” känns viktigt att lyfta så jag väljer göra en fortsättning!

Vårt utgångsläge var allt annat än fördelaktigt och det kan såklart kännas en aningens privat att lämna ut. Men funderat och landat i att jag gärna vill dela. Kanske kan det inge hopp och få någon att må lite bättre.

Kortfattad historik: ingen normal mens, alltså ingen ägglossning, PCO, i perioder ätit för lite och tränat för mycket och lägg till X antal misslyckade ivf försök till det.

Utifrån är det lätt att konstatera att kroppen befinner sig i hormonell obalans. För varje behandling så bryts ju även kroppen ner ytterligare. Att bara köra på utan att stärka upp är nog inget lyckat koncept. Var i allafall inte för oss. Men det var iallafall så vi gjorde, trodde det var den enda vägen.

Har dock under resan känt otroliga motstånd till hormoner och dom onaturliga preparaten, men inte lyssnat. Vi ville ju ha barn.

Körde liksom på tills en dag. Kommer ihåg det så starkt. Kroppen skrek:

NU RÄCKER DET! Inte ett försök till!!!!

Det märkliga i situationen var att jag nånstans samtidigt hörde en annan röst viska: Ni ska ha barn men inte på det sättet.

Även om det var ledsamt, jobbigt och kändes så definitivt att säga:

”-Nej, nu gör vi inga fler försök.” Var det oxå som ett otroligt lugn infann sig inombords. Hade pressat och utsatt kroppen tillräckligt. Det här var i april förra året. Alltså ca 1 1/2 år sedan.

Så vad har hänt sen dess?

Bestämde mig för att det var dax för påfyllnad. Både kroppsligt och mentalt hade IVF karusellen slitit rätt hårt. Skogen och yoga blev källan för återhämtning. Stärkte upp kroppen med bra näring, skön träning och tog akupunktur.

Är fullt medveten om att det kan låta som en efterkonstruktion men det är sant. Hela jag kände att barn skulle komma, på ett eller annat sätt. Sa till min mamma bara månaden innan vi plussade, snart är jag med barn bara så du vet.

Och så blev det. Men det höll gå på tok. Var på ett rutin gynbesök och fick då rådet att återigen börja ta hormoner. Enligt läkaren fanns annars stor risk för mig att utveckla livmodercancer.

Kom därifrån med ett recept utskrivet och ett enormt motstånd.

Känslan i mig var att låta bli dom, inga mer hormoner! Hela kroppen skrek: NEJ! NEJ! Och faktiskt, den här gången hörde jag och tänkte lyssna.

Berättade för Nils om läkarens utlåtande och om mitt beslut. Han sa, vi kan väl prata om det när jag kommer tillbaka från USA?!

Nils var borta 2 veckor och precis dagarna innan han skulle komma hem fick jag en sån där stark känsla. Jag är med barn!

Testar och det visar plus. Är det möjligt? Hur är det möjligt? Testar igen och det är ett starkt plus.

Vill poängtera att IVF inte alls behöver eller är fel väg att gå. Vi fick våran Ossian så och det finns inte ord för den tacksamheten vi känner över det.

Mitt budskap är nog mer att även försöka se andra vägar. Inte stirra blint och lita hundratio procent på sjukvård. Vår kropp talar med oss och har mycket att säga. Konsten är att våga lyssna! ❤️

Tillägg: Det läkaren såg var förmodligen en förtjockad slemhinna och en väldigt tidig graviditet. Går inte närmare in på det. Men hon är informerad, överraskad och tror numera oxå på mirakel! 😍

img_9462

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s