Förlåt Ikea 

Vi har gjort en minisemester till Umeå för att fira vår treåring. Hotell, bad, middag och avslutar med Ikea som dock mest var ett ”vuxennöje”.

Vi tar en vagn och börjar vandringen genom husgeråd och porslin. Lägger i en skärbräda och går vidare..lägger i ett lakan som vi ska ha i stugan och går vidare.

Kommer till lampavdelningen och nån liten del av mig hoppas på att hitta en lampa till hallen, den vi har den har krånglat och varit trasig i säkert ett års tid, och jag irriterad typ lika länge.

Tittar runt men ingen lampa som berör eller fångar min uppmärksamhet. Fortsätter ändå titta..så noga är det väl inte…vilken hel lampa som helst är väl bättre än en trasig..eller??? Tydligen inte! Vi går mot kassan, lägger med lite ljus och en blomma!

Jag säger till Nils: Det är billigt att handla på Ikea med mig!

Han svarar: Mmm..och komplicerat!

Kan jag från och med idag lära mig att hur gärna jag än vill handla på Ikea så funkar det dåligt! Förbrukningsgrejer är en sak men i övrigt får jag liksom ingen känsla för grejerna, saknar för mig en själ! Handlar hundra gånger hellre på second hand! Sån är jag! Gillar det genuina, gillar återvinning och gillar känna att det finns en historia.

Så vi får väl så vackert acceptera och leva med en trasig hallampa tills det dyker upp nån som har en historia att berätta.

Firar livet

Ossian älskade underbara varelse, ännu ett år har gått och du fyller tre år. Idag firar vi dagen när du föddes. Känns som igår men samtidigt kan jag knappt föreställa mig att det funnits ett liv utan och innan dig.

På kvällarna innan du ska sova säger du ibland:

”-Prata med mig”..du säger inte ”Läsa bok”..utan du säger ”Prata med mig”

Och varje gång berättar jag om och om igen hur du hastigt, lustigt och utan förvarning kom till oss, tre månader för tidigt. Att du gav oss fem dagar på sjukhus innan du bestämde dig för att vi nog var redo att mötas. Om ögonblicket när vi rullades in på förlossningen och första mötet när jag fick hålla dig.

Jag berättar hur du hade sladdar och låg i liten kuvös, hur vi satt med dig på bröstet hud mot hud dag ut och dag in! Hur dom dagliga rutinerna med vägning, mätning, sondmatning, mjölkpumpning blev det enda som betydde något! Allt annat utanför sjukhuset var oviktigt! Jag berättar om vår första permission på café och hur du aldrig fick oss att tvivla på att allt skulle gå bra. Starka lilla människa.

Du hummar och säger mmmm mellanåt och på riktigt undrar jag vad du tänker. Känns som dina ögon har så mycket mer att säga, att du vet något som jag inte vet! Att du låter mig prata och dela för att det är mitt behov, för att det är mitt sätt att bearbeta och för att jag behöver det.

Kärleken till dig växer sig bara starkare och starkare för varje dag  och jag kan inte med ord beskriva tacksamheten över att du valde oss!

Grattis och Hurra för vår älskade Ossian idag!


 

Att visa sårbarhet ger ökad öppenhet

Måste få tacka för det varma mottagandet som gårdagens blogginlägg fick ta emot! Känns fint i hjärtat. Responsen talar på något vis om att det är viktigt att våga dela, att världen behöver en förändring och att vi i överlag alla är ganska lika på ett eller annat sätt.

Vi behöver varandra och genom öppenhet kan vi hjälpas åt att utvecklas, läkas och leva ett skönare liv. Att få identifiera, känna igen sig och inse att det man själv trodde var onormalt visar sig vara helt normalt leder ofta till någon form av tillfredsställd befrielse bara utav vetskapen om att man inte är ensam. Som sagt acceptans läker och gör livet skönare att leva.

Personligen fick jag en kärleksdusch av hejarop och fina komplimanger vilket var fint men i grunden absolut inte min avsikt..Delar av helt andra orsaker. Men uppskattar respons SÅKLART! På det sättet känner jag mig normal 😃

I myllret av kommentarer reflekterar jag över att jag även fick EN ”ironisk kommentar” från en vän som ville vara rolig. Intressant att jag överhuvudtaget reflekterade över den, borde egentligen bara fått passerat men det gjorde den inte. Var dock inte kommentaren i sig som tog mina tankar utan snarare när han skrev var ironin kom ifrån.

”När alla skall pussa och skicka hjärtan och skriva fiiiinaste duuu…. brukar jag ryggmärgs-mässigt landa i motreaktion…”

Måste erkänna att jag själv kan hamna i liknade motreaktion och gå igång när stylade selfies och instagrambilder matas ut med en avsikt till bekräftelse, likes och fiiiiinaste du. Vet inte riktigt vad det säger om mig och har ingen aning om personen i frågas egentliga avsikt!

Men vad jag vet är att den motreaktionen på något sätt förstärker känslan i mig ”vem jag är, vem jag vill vara och hur jag vill uppfattas”. Jag vill kunna vara sårbar, avskalad och bli respekterad och älskad för det! Det tror jag nog vi alla eftersträvar! Vi lär känna oss själva genom varandra!

Ps. Jag vet att min fina ironiska vän både respekterar och älskar mig..så tack för möjlighet till reflektion och hoppas mitt inlägg förstärkte något i dig!

Sårbarhet ger öppenhet, ärlighet ger härlighet.

Ha en bra dag och låt tankarna möta hjärtat! ❤️