Vaknade med lätt huvudvärk. Boven kan heta tandgnissel eller beror det på nåt annat, gör ingen djupare analys utan konstaterar bara att det dunkar. 

Ibland kan sova mera och vila vara lösningen, men faktiskt för mig är det sällan så. Frisk luft och lite yogaövningar som ryggflex och nackrullning brukar vara bättre medicin och får igång cirkulationen till huvudet. 

Regnet ligger i luften, mycket syre och vi får uppleva en magisk soluppgång. Diaz hittar en stor pinne som han släpar med sig typ hela vägen. När vi kommer tillbaka hem vill han ta med den in..lite rolig syn när det liksom tar tvärstopp pga att den är för lång. 

Säger ”loss” och han släpper den motvilligt. Nu står den lutad mot väggen nere vid porten. Ska bli intressant att se om han kommer ihåg den till senare.

Eller kanske mer intressant att fundera över om den överhuvudet är kvar. Inte omöjligt att nån ordningsam granne flyttat den.

Det är fredag och bara det kan göra gott för humöret. Huvudvärken har nästan försvunnit och att det regnar gör ingenting. ❤️

Visst går vi ofta runt och tänker saker utan att dela med oss? 

Inget konstigt i det, så måste det få vara. Vissa saker vill man kanske inte dela. Medan andra kanske man inte ser nån anledning till att dela. 

Fick nyss en sån otroligt fin komplimang av en nära vän. Den bara kom sådär helt apropå och den fyllde hela mig med sån värme. 

Han hade inte behövt dela och ”ge mig den”, men han tyckte jag skulle veta. Tack, det var fint! Gjorde nästan min dag dubbelt så härlig! 🙏

Ibland kanske man inte behöver ha en anledning och fundera så mycket över varför man delar.

Så länge det är positivt och kommer från hjärtat är jag rätt övertygad om att mottagaren blir glad och kanske till och med svävar på rosa moln ett tag.

Så håll inte inne på sånt som faktiskt kan göra någons dag dubbelt så härlig! Livet blir så mycket skönare med en glad och lycklig värld! 

Hej hå, dela på! Från ditt hjärta till någon annans hjärta!  😍

Vi försov oss. Ingen lång försovning men märkbart för att inse hur morgonen behöver den tid man beräknat den ska ta.

Finns inte utrymme för utsvävningar och finns inte heller utrymme att börja glömma saker. 

Lite intressant är det väl ändå, det är då man glömmer. När man försöker skynda sig och göra allt lite snabbare. 

Jag glömmer packa ner regnkläderna, Nils glömmer telefonen och Ossian kommer idag få vara utan tutte på förskolan. (vilket iofs kanske bara är bra) 

Kramar Ossian men Nils får ingen puss och knappt ett hejdå..Stress är dåligt för mitt humör. Ingen behöver tala om det, jag vet. 

Fortsätter jaga ikapp tid. Ett möte/träff  nere på stan kl 8.30. Hinner precis, men då visar det sig att personen ifråga sjuk. 

Nånstans i kroppen kan jag ana och erinra en liten irritation. Hade jag vetat hade jag inte behövt stressa på samma sätt..Men vänder sen tanken och tänker. Ett möte i ett ”stresstillstånd” blir nog ändå inte så bra. 

Faktiskt, det här var nog precis vad som behövdes. Så nu läge att stanna upp, ta en kopp kaffe och låta andetaget hinna ikapp! ❤️

Promenerar trappen upp och njuter av att långsamt komma högre och högre. För varje steg uppåt förändras utsikten. Gillar berg och gillar känslan av överblick. 

Nu är väl inte just varvsberget det mest storslagna och högsta berget men det ger ögat en ny vinkel av staden. 

Stora byggnader blir små och vägarna trafikeras av fordon som mer liknar Ossians leksaker. 

Allt krymper och blir liksom smått. Ibland behöver man byta miljö för att få perspektiv och distans till sig själv och livet.

Så tips! Har du problem och jobbiga tankar, gå upp på ett berg. Njut av utsikt och fylls av insikt. Kan inte lova problemen försvinner men garanterat kommer dom förändras i storlek. 

Av någon konstig anledning känner jag mig just för tillfället rätt problemfri. Kanske förra veckan har gett perspektiv och distans så det räcker och blir över ett tag. 

Ser en ambulans med blåljus lysa upp på E4:an nedanför och den öppnar upp för reflektion. 

Ena delen av mig tänker, vad mycket som händer i världen hela tiden utan att vi vet och utan att vi kan påverka. 

Den andra delen av mig tänker, vad mycket vi kan påverka vårt liv genom hur vi förhåller oss till våra tankar. 

Igår var det söndag, blev då bortbjudna på middag som typ höll ”festlig fredags klass”. Tack för det! 

Idag är det måndag, förgyll den på bästa sätt! Kanske med eller utan problem, besök ett berg! 😍

Står i köket och funderar över middag, ropar till Ossian: 

”-Vill du ha hamburgare eller pizza?”

Får inget svar från lekrummet men däremot får jag en fråga från Nils: 

”-Hör du hur du låter? Hör du vilka alternativ du ger?”

Svårt att bedöma tonen i rösten, skämtsam absolut men oxå en aningens chockad och förvånad. Vilket jag kan förstå. Bara orden pizza och hamburgare klingar onyttig snabbmat och det kanske inte förknippas med vad jag brukar erbjuda Ossian. 

Under graviditeten har jag dock överraskat både mig själv och omgivningen på många plan. 

Längtat efter grillad korv med ketchup, senap och bostongurka, frossat i rostat bröd och verkligen känt starkt behov av smågodis. Då menar jag verkligen starkt, som om kroppen haft en brist på något som finns i sega nappar och skumbananer. 

Vet att så inte är fallet. Skulle vilja påstå att min karaktär i vanliga fall kan vara rätt bra, men har liksom inte haft en chans att stå emot. 

Låter nog egentligen helt normalt och inte så konstigt udda. Men med tanke på att jag inte ätit det på ca 15 år kan det te och kännas lite märkligt. Men så får det helt enkelt vara, försöker vid sidan om boosta med bra näring. 

Åter till middagsfrågan. Ossian väljer hamburgare. Nils och jag gör pizza. Gott och faktiskt relativt nyttigt. 

Inser dock att dagen inte är långt bort när Ossian kommer märka att den normala ”normens definition” på hamburgare/pizza inte riktigt stämmer med vad han blir serverad på sin tallrik idag. 

Kanske kommer han känna sig lurad. Men oavsett om det blir så, verkar han nu gilla det han får, äter med god aptit och lider inte det minsta. Han upprepar flera gånger nöjt: 

”Mamma, jag äter hamburgare”

Själv äter jag pizza och sen lurar kroppen mig att äta smågodis. 

Det är väl lite så det funkar? 

Om jag lurar någon så blir jag sen själv lurad. 😂

Karma 🙏

Parkerar på parkeringen och känner mig nästan lite nervös. Eller kanske snarare pirrigt förväntansfull. Han vet inte att vi är hemma och vet inte att det är jag som ska hämta. Tänkte det skulle få bli en överraskning. Jag till och med slänger ett öga i backspelgeln, sätter upp håret och smörjer in mina torra läppar med lypsyl, man vill ju se okej ut! 😄

Fröknarna hejar glatt och Ossian tittar upp från pysslandet men vänder sig sen snabbt bort och meddelar bestämt att han inte vill gå hem. AJAJAJ i hjärtat, men samtidigt förberedd på att det skulle kunna bli så. Min längtan efter lång, hård kram får vänta. Ger honom tid, han får visa vad han gör och efter lite övertalning följer han med till bilen.

Förmodligen testar han mig och verkar lyckas. Slutar med att han sitter i bilstolen med både snutte, tutte och ett löfte om att vi ska åka till biblioteket. Vad gör man inte för att ställa sig in? Längtar så efter kramen som jag än inte fått.

Tänker han kanske är lite som jag, att även om ”överraskningar” är roliga och positiva kan dom behöva få landa innan man riktigt uppskattar dom. För efter bara en stund börjar han smälta.

Kvällen blir sådär idylliskt lycklig, känns nästan som julafton. Är smått allergisk mot glittrande statusuppdateringar men om det någon gång skulle ske så är det en kväll som denna. 😍

”Precis tagit ett bad och livet är fantastiskt. Levande ljus och god middag tillsammans med min familj som jag älskar över allt annat. Känner så mycket tacksamhet. Trevlig helg! ”  😘

 

 

Vaknar i ett gråmulet Sundsvall och tar en promenad upp i skogen. Tanken är att nu fortsätta leva som innan och att ”faran” borde vara över. Även om inte garantier finns för det. 

Eftersom jag i vanliga fall lever rätt aktivt är frågan om stillhet är att föredra? 

”-Lev som innan”, är svaret. 

Ok, skönt! Tror dock ändå jag omedvetet kommer aktivera och koppla på en ytterligare ”känslotentakel”, det skadar inte. 

Ligga stilla och inte komma ut i friska luften kan vara en utmaning rent mentalt. Men dom här dagarna har jag överraskat mig själv. Har varit väldigt hanterbart. 

Vad som däremot nu är uppenbart är att mina tarmar i stillhetens vagga taggit semester och slutat jobba. Kanske inte intressant vetande, men så kan det bli. 😄

Nu rullar vi in i Ö-vik, trötta, glada och med en hel påse smått och gott för lilla magen. 

Assar sparkar på och prima verkar må. Skulle han av förmodan kräva stillhet och förstoppning av mig resterande veckor så köper jag det rakt av, bara han stannar. Men nu verkar han dock nöjd och då är jag nöjd. ❤️ 

Ena dagen sängliggandes i sjukhussal med dropp. Nästa skogspromenad, patienthotell och hopp. 😃

Livet livet livet! 

Att ropa hej hej och utan minsta oro lita på att läget nu är helt lugnt och stabilt kanske är våghalsigt. Vi har ”vår historia” och den gör såklart hela situationen lite mer komplicerad. 

Men faktiskt, nu tänker vi våga lita på mirakel. Tro på att Assar bestämt sig för att stanna kvar ett tag till. 

Att vi imorgon åker hem, kramas med Ossian och att livet blir lite lugnt ett tag. Längtar så jag nästan spricker. 

Sammanfattar dagarna och konstaterar att det jag kommer plocka med härifrån är inte till största del det jobbiga kaoset utan mer erfarenheten av: 

Att livet gör lite som det vill. 

Att ovisshetens effektivaste medicin är andas, acceptera och avleda. 

Att situationer som för stunden känns ogenomlidliga i själva verket stärker.

En sak till vill jag lyfta..känner mig så otroligt ödmjuk och överväldigad för allt stöd vi fått. Tack och Kärlek. Nu ska här sovas! ❤️

”-Ska vi gå över till neonatal och hälsa på?”

Förslaget är mitt och känns som en bra idé. I sakta tempo promenerar vi korridoren bort. Allt är så bekant. För tre år sen vi var där, blev vårt hem i 10 veckor. Möts av den fina personalen, många kvar, några slutat. Går runt och tittar. Det är sig likt. Minnen kommer tillbaka och på nåt konstigt sätt har jag liksom svårt att veta var jag ska stoppa alla känslor. 

Tiden där är liksom förknippad med så mycket positivt, så mycket kärlek, värme och tacksamhet. 

Men ändå grips jag av panik. Vill inte dit, vill inte göra den här resan igen. Kommer tillbaka till rummet då blir det för mycket tryck inombords. Kan inte stoppa, allt väller ut. Tårar, ovisshet, rädsla och maktlöshet i ett enda virr varr. 

Fantastiska, fantastisks Nils..lugnar, kramar och bara håller om. Påminner mig om att vi gör det här tillsammans, att vi inte har något val och vad som än händer kommer vi klara det. 

Försöker nu inte tänka allt för mycket. Utan mer låta tiden ge oss svaren. Men verkligen verkligen inte lätt.

Efter en lugn natt utan minsta tecken på förlossning har nu ändå den lockande tanken att få åka hem flyttat in i huvudet. 

Vet att det är dumt, blir så jobbigt om det hastigt och lustigt vänder. Men om sanningen ska fram så är ju tanken på att vara kvar minst lika jobbig. ❤️ 

Att påstå att livet är under kontroll är en överdrift. Igår togs bromsmedicin bort och kroppen ska nu ta över händelseförloppet. 

Ena stunden känns det lugnt, stabilt och tanken på att åka hem känns nära. Sen hux flux ändras allt och en förlossning känns oundviklig. 

Det svåraste är ovissheten, inte veta vilken väg allt kommer ta. Men om sanningen ska fram så är det väl egentligen så livet funkar.

Vi kan tro oss veta vad som väntar men egentligen har vi ingen aning. Varje ny dag är ett oskrivet blad. 

Fick nyss gå ut och ta lite luft. Vilket ger humöret en skjuts uppåt och saker och ting känns lättare. 

När vi kommer in får vi ett sms från förskolan med en bild och hälsning från Ossian. Så fint att se men ajaj, nu blev allt jobbigt igen och känslorna svämmar över. 

Brukar tänka att livet berikas utav kontraster, att lite berg och dalbana bara är bra. Men faktiskt, just nu skulle jag föredra en tur i pariserhjulet. 

Lugnt, skönt och utan för hastiga rörelser nånstans. ❤️