Vi gjorde igår en liten utflykt till skogen på baksidan innan middagen. Diaz börjar skälla, han har hittat en lite fågel som hamnat i blåbärsriset. Den har fastnat och verkar inte kunna flyga. Nils plockar upp den och vi hjälper den upp på en stubbe.

Små, rädda, nyfikna och maktlösa ögon tittar på oss. ”Hjälp mig! Hjälp mig” och på samma gång säger dom ”Hjälp Hjälp..vilka är ni?”

Vi gör några försök för att hjälpa den flyga men den flaxar bara lite panikartat och hamnar sen på marken. Jag lyfter upp den och håller den i min hand, känner det lilla hjärtat picka.

Undrar vad den varit med om? Undrar om mamman är nära? Ett litet liv med sin historia. Vad vi med säkerhet vet är att den kläcktes ur ett ägg. Bara den tanken är helt fascinerade kan jag tycka.

Jag känner hur det sparkar och virvlar till i min mage. Ögonblicket blir starkt. Samtidigt som jag står här med den lilla fågeln i min hand blir jag påmind om livet som växer i mig. Är det inte fantastiskt så säg?..att det fungerar?

Allt är liksom så uttänkt. Livet är så uttänkt!

Vi har svårt att avgöra om fågeln är skadad. Jag är allvarlig när jag säger till Nils att vi kan inte lämna den här. Den kommer inte klara sig, den kommer bli mat till annat djur. Jag föreslår att vi tar den till balkongen. Nils är inte lika övertygad om att den idén är så bra. Det slutar med att vi kommer överens om att mamman är nära, att allt kommer gå bra och det bästa är att lämna den i skogen. Så går vi därifrån.

Måste erkänna att jag fick tårar i ögonen. Kan vara så att jag är lite extra känslig just nu. Torkar bort dom lite diskret och inser att det faktiskt är såhär det funkar i naturen. ❤️