Söndag och fullmåne. Vi tar reda på älgkött. Ossian hittar sin plats vid köttkvarn och där står han, fyller och pressar. Tar det verkligen på största allvar och själv får jag onda ögat när jag försöker ge några tips. 

Slås återigen av hur mycket nya intryck och nya saker som varje dag fyller en 3-årings liv. Igår bio, idag det här. Efter en rätt lång stund svalnar tålamodet och som en sänk från ovan kommer morfar och mormor förbi.

Jag åker iväg på trummeditation på Genefornby för lite skön avkoppling. Men känner där direkt att nåt inte är som det ska..så väljer att inte riktigt delta. 

Svårt att riktigt sätta ord på känslan. Men påväg hem ringer jag förlossningen. Försöker förklara att nåt känns konstigt. Hon frågar om det är sammandragningar och jag har lite svårt att avgöra. Är mest en känslan och något vill känslan säga..men vad?

Vi bestämmer att jag ska komma in. Bättre att kolla. Väl där börjar sammandragningar och kroppen tala tydligare språk. Nu blir det verklighet. Jaha, är det dax nu? Tårar rinner, känner igen allt. Får brickanyl, kortison och det blir blåljus med ambulans till Sundsvall. Så nu är vi här. Bara att följa med. 

Försöker känna tillit till att på samma mirakulösa sätt som universum hjälpte oss att bli gravida. Nu oxå har en kärleksfull plan och kan hjälpa oss igenom det här. ❤️