Att påstå att livet är under kontroll är en överdrift. Igår togs bromsmedicin bort och kroppen ska nu ta över händelseförloppet. 

Ena stunden känns det lugnt, stabilt och tanken på att åka hem känns nära. Sen hux flux ändras allt och en förlossning känns oundviklig. 

Det svåraste är ovissheten, inte veta vilken väg allt kommer ta. Men om sanningen ska fram så är det väl egentligen så livet funkar.

Vi kan tro oss veta vad som väntar men egentligen har vi ingen aning. Varje ny dag är ett oskrivet blad. 

Fick nyss gå ut och ta lite luft. Vilket ger humöret en skjuts uppåt och saker och ting känns lättare. 

När vi kommer in får vi ett sms från förskolan med en bild och hälsning från Ossian. Så fint att se men ajaj, nu blev allt jobbigt igen och känslorna svämmar över. 

Brukar tänka att livet berikas utav kontraster, att lite berg och dalbana bara är bra. Men faktiskt, just nu skulle jag föredra en tur i pariserhjulet. 

Lugnt, skönt och utan för hastiga rörelser nånstans. ❤️