”-Ska vi gå över till neonatal och hälsa på?”

Förslaget är mitt och känns som en bra idé. I sakta tempo promenerar vi korridoren bort. Allt är så bekant. För tre år sen vi var där, blev vårt hem i 10 veckor. Möts av den fina personalen, många kvar, några slutat. Går runt och tittar. Det är sig likt. Minnen kommer tillbaka och på nåt konstigt sätt har jag liksom svårt att veta var jag ska stoppa alla känslor. 

Tiden där är liksom förknippad med så mycket positivt, så mycket kärlek, värme och tacksamhet. 

Men ändå grips jag av panik. Vill inte dit, vill inte göra den här resan igen. Kommer tillbaka till rummet då blir det för mycket tryck inombords. Kan inte stoppa, allt väller ut. Tårar, ovisshet, rädsla och maktlöshet i ett enda virr varr. 

Fantastiska, fantastisks Nils..lugnar, kramar och bara håller om. Påminner mig om att vi gör det här tillsammans, att vi inte har något val och vad som än händer kommer vi klara det. 

Försöker nu inte tänka allt för mycket. Utan mer låta tiden ge oss svaren. Men verkligen verkligen inte lätt.

Efter en lugn natt utan minsta tecken på förlossning har nu ändå den lockande tanken att få åka hem flyttat in i huvudet. 

Vet att det är dumt, blir så jobbigt om det hastigt och lustigt vänder. Men om sanningen ska fram så är ju tanken på att vara kvar minst lika jobbig. ❤️