Vaknar i ett gråmulet Sundsvall och tar en promenad upp i skogen. Tanken är att nu fortsätta leva som innan och att ”faran” borde vara över. Även om inte garantier finns för det. 

Eftersom jag i vanliga fall lever rätt aktivt är frågan om stillhet är att föredra? 

”-Lev som innan”, är svaret. 

Ok, skönt! Tror dock ändå jag omedvetet kommer aktivera och koppla på en ytterligare ”känslotentakel”, det skadar inte. 

Ligga stilla och inte komma ut i friska luften kan vara en utmaning rent mentalt. Men dom här dagarna har jag överraskat mig själv. Har varit väldigt hanterbart. 

Vad som däremot nu är uppenbart är att mina tarmar i stillhetens vagga taggit semester och slutat jobba. Kanske inte intressant vetande, men så kan det bli. 😄

Nu rullar vi in i Ö-vik, trötta, glada och med en hel påse smått och gott för lilla magen. 

Assar sparkar på och prima verkar må. Skulle han av förmodan kräva stillhet och förstoppning av mig resterande veckor så köper jag det rakt av, bara han stannar. Men nu verkar han dock nöjd och då är jag nöjd. ❤️