Parkerar på parkeringen och känner mig nästan lite nervös. Eller kanske snarare pirrigt förväntansfull. Han vet inte att vi är hemma och vet inte att det är jag som ska hämta. Tänkte det skulle få bli en överraskning. Jag till och med slänger ett öga i backspelgeln, sätter upp håret och smörjer in mina torra läppar med lypsyl, man vill ju se okej ut! 😄

Fröknarna hejar glatt och Ossian tittar upp från pysslandet men vänder sig sen snabbt bort och meddelar bestämt att han inte vill gå hem. AJAJAJ i hjärtat, men samtidigt förberedd på att det skulle kunna bli så. Min längtan efter lång, hård kram får vänta. Ger honom tid, han får visa vad han gör och efter lite övertalning följer han med till bilen.

Förmodligen testar han mig och verkar lyckas. Slutar med att han sitter i bilstolen med både snutte, tutte och ett löfte om att vi ska åka till biblioteket. Vad gör man inte för att ställa sig in? Längtar så efter kramen som jag än inte fått.

Tänker han kanske är lite som jag, att även om ”överraskningar” är roliga och positiva kan dom behöva få landa innan man riktigt uppskattar dom. För efter bara en stund börjar han smälta.

Kvällen blir sådär idylliskt lycklig, känns nästan som julafton. Är smått allergisk mot glittrande statusuppdateringar men om det någon gång skulle ske så är det en kväll som denna. 😍

”Precis tagit ett bad och livet är fantastiskt. Levande ljus och god middag tillsammans med min familj som jag älskar över allt annat. Känner så mycket tacksamhet. Trevlig helg! ”  😘