Står i köket och funderar över middag, ropar till Ossian: 

”-Vill du ha hamburgare eller pizza?”

Får inget svar från lekrummet men däremot får jag en fråga från Nils: 

”-Hör du hur du låter? Hör du vilka alternativ du ger?”

Svårt att bedöma tonen i rösten, skämtsam absolut men oxå en aningens chockad och förvånad. Vilket jag kan förstå. Bara orden pizza och hamburgare klingar onyttig snabbmat och det kanske inte förknippas med vad jag brukar erbjuda Ossian. 

Under graviditeten har jag dock överraskat både mig själv och omgivningen på många plan. 

Längtat efter grillad korv med ketchup, senap och bostongurka, frossat i rostat bröd och verkligen känt starkt behov av smågodis. Då menar jag verkligen starkt, som om kroppen haft en brist på något som finns i sega nappar och skumbananer. 

Vet att så inte är fallet. Skulle vilja påstå att min karaktär i vanliga fall kan vara rätt bra, men har liksom inte haft en chans att stå emot. 

Låter nog egentligen helt normalt och inte så konstigt udda. Men med tanke på att jag inte ätit det på ca 15 år kan det te och kännas lite märkligt. Men så får det helt enkelt vara, försöker vid sidan om boosta med bra näring. 

Åter till middagsfrågan. Ossian väljer hamburgare. Nils och jag gör pizza. Gott och faktiskt relativt nyttigt. 

Inser dock att dagen inte är långt bort när Ossian kommer märka att den normala ”normens definition” på hamburgare/pizza inte riktigt stämmer med vad han blir serverad på sin tallrik idag. 

Kanske kommer han känna sig lurad. Men oavsett om det blir så, verkar han nu gilla det han får, äter med god aptit och lider inte det minsta. Han upprepar flera gånger nöjt: 

”Mamma, jag äter hamburgare”

Själv äter jag pizza och sen lurar kroppen mig att äta smågodis. 

Det är väl lite så det funkar? 

Om jag lurar någon så blir jag sen själv lurad. 😂

Karma 🙏