Våga hoppas 

Ena dagen sängliggandes i sjukhussal med dropp. Nästa skogspromenad, patienthotell och hopp. 😃

Livet livet livet! 

Att ropa hej hej och utan minsta oro lita på att läget nu är helt lugnt och stabilt kanske är våghalsigt. Vi har ”vår historia” och den gör såklart hela situationen lite mer komplicerad. 

Men faktiskt, nu tänker vi våga lita på mirakel. Tro på att Assar bestämt sig för att stanna kvar ett tag till. 

Att vi imorgon åker hem, kramas med Ossian och att livet blir lite lugnt ett tag. Längtar så jag nästan spricker. 

Sammanfattar dagarna och konstaterar att det jag kommer plocka med härifrån är inte till största del det jobbiga kaoset utan mer erfarenheten av: 

Att livet gör lite som det vill. 

Att ovisshetens effektivaste medicin är andas, acceptera och avleda. 

Att situationer som för stunden känns ogenomlidliga i själva verket stärker.

En sak till vill jag lyfta..känner mig så otroligt ödmjuk och överväldigad för allt stöd vi fått. Tack och Kärlek. Nu ska här sovas! ❤️

Annonser

Minnen

”-Ska vi gå över till neonatal och hälsa på?”

Förslaget är mitt och känns som en bra idé. I sakta tempo promenerar vi korridoren bort. Allt är så bekant. För tre år sen vi var där, blev vårt hem i 10 veckor. Möts av den fina personalen, många kvar, några slutat. Går runt och tittar. Det är sig likt. Minnen kommer tillbaka och på nåt konstigt sätt har jag liksom svårt att veta var jag ska stoppa alla känslor. 

Tiden där är liksom förknippad med så mycket positivt, så mycket kärlek, värme och tacksamhet. 

Men ändå grips jag av panik. Vill inte dit, vill inte göra den här resan igen. Kommer tillbaka till rummet då blir det för mycket tryck inombords. Kan inte stoppa, allt väller ut. Tårar, ovisshet, rädsla och maktlöshet i ett enda virr varr. 

Fantastiska, fantastisks Nils..lugnar, kramar och bara håller om. Påminner mig om att vi gör det här tillsammans, att vi inte har något val och vad som än händer kommer vi klara det. 

Försöker nu inte tänka allt för mycket. Utan mer låta tiden ge oss svaren. Men verkligen verkligen inte lätt.

Efter en lugn natt utan minsta tecken på förlossning har nu ändå den lockande tanken att få åka hem flyttat in i huvudet. 

Vet att det är dumt, blir så jobbigt om det hastigt och lustigt vänder. Men om sanningen ska fram så är ju tanken på att vara kvar minst lika jobbig. ❤️ 

Oskrivet blad 

Att påstå att livet är under kontroll är en överdrift. Igår togs bromsmedicin bort och kroppen ska nu ta över händelseförloppet. 

Ena stunden känns det lugnt, stabilt och tanken på att åka hem känns nära. Sen hux flux ändras allt och en förlossning känns oundviklig. 

Det svåraste är ovissheten, inte veta vilken väg allt kommer ta. Men om sanningen ska fram så är det väl egentligen så livet funkar.

Vi kan tro oss veta vad som väntar men egentligen har vi ingen aning. Varje ny dag är ett oskrivet blad. 

Fick nyss gå ut och ta lite luft. Vilket ger humöret en skjuts uppåt och saker och ting känns lättare. 

När vi kommer in får vi ett sms från förskolan med en bild och hälsning från Ossian. Så fint att se men ajaj, nu blev allt jobbigt igen och känslorna svämmar över. 

Brukar tänka att livet berikas utav kontraster, att lite berg och dalbana bara är bra. Men faktiskt, just nu skulle jag föredra en tur i pariserhjulet. 

Lugnt, skönt och utan för hastiga rörelser nånstans. ❤️

Besök 

Natten var lugn även om sömnen kanske inte blir den allra djupaste. Vänder, vrider och tittar på klockan. Halvsex blir vi väckta för förlossningen är överfylld, blir av med en säng och behöver byta rum. 

Somnar om på Nils arm till ljudet av hans andetag. På riktigt, känner sån tacksamhet över så mycket just nu. Även om allt egentligen är ett kaos så kommer vi så nära varandra. Det är fint! Vi är starka och vi gör det här tillsammans. 

Plus att vi har otrolig uppbackning från alla håll. Alla tankar, kramar och kloka ord som vi får ta emot från vänner och från sånna som vi knappt känner, personalen och sist men inte minst  föräldrar och svärföräldrar som tar hand om Ossian och Diaz. 

Ossian, ossian älskade ossian. Det är nog i detta virr varr en av dom jobbigaste känslorna som får mig lite ur balans. Att vara här och inte med honom. Hann inte ens säga hej då. 

Men nu har han precis varit här och hälsat på. Kom in som en solstråle, bar sin lilla fjällrävenryggsäck, klättrade upp i sängen  och började genast undersöka knappar och slangar. Han är så trygg, medveten och självklar. Blir känslofylld av att bara skriva orden och nu i efterhand titta på bilderna. 

Vi vinkar, kramas och säger hejdå. Jag som i vanliga fall är rätt hård mot Ossian när det kommer till socker och sötsaker låter honom ta med mariekexen som ligger kvar på ett fikafat. Han bär dom varsamt inlindade i en servett och vi är helt överens om att han ska få ett efter middagen. 

Planen att mamma och pappa stannar här ett tag till är han oxå helt införstådd och med på. Det gör mig både rörd och berörd. 

Nu ligger jag i sängen och har precis fått tag i ett fönsterhandtag. Välkommnar syret och inom loppet av 15 min kommer tre olika barnmorskor in. Den första tycker det är kallt, den andra tycker Å vad skönt och den tredje tycker det känns lite för luftigt. Alla är vi olika..Ja, ni hör vilken hög nivå på händelser det är att reflektera kring! 😂

Sammandragningar har under dagen varit lugna, vilket känns otroligt positivt. Nästan så man börjar leka med tanken på att vi snart ska åka hem. Klockan 20.00 tas droppet med bromsmedicinen bort. Då får vi väl se vad som händer. ❤️

Dagen

Det är verkligen inte ofta jag tillbringar dagen i en säng, utan att vara sjuk. Dom största utflykterna som gjorts är till toaletten och ultraljudsrummet. Spännande att rullas ut i korridoren, få ”frisk luft” och fylla på med lite intryck. 

Enorm påpassning, service, sån värme, omtanke och personalen är fantastisk. Många vi känner igen sen förra gången. Vi är i trygga händer.

Att säga att det här är en önskvärd situation är att ta i. Ville för allt i världen inte hamna här, men någon del av mig har nog ändå haft det lite på känn. Även om hoppet att kroppen skulle vara mer förberedd den här gången när allt skett på naturligt sätt. 

Får bromsmedicin till imorgonkväll och efter det finns inte mer att göra. Då är det kroppen och lilla Assar som bestämmer vad som sker. Är nog rätt inställda på förlossning men vet oxå att allt kan hända, vända och mirakel ske. 

Både jag och Nils känner oss konstigt nog rätt lugna, pratar mycket och försöker fokusera på dom positiva tankarna. Vad som än sker så är det bara att acceptera planen, andas och följa med. ❤️ 

Jag bjuder på en ”selfie” med trötta ögon, rödblommiga kinder och snyggaste landstingskläderna! Han därbakom bjuder på leendet. Vi kompletterar varandra! 😍 

Overklig söndag 

Söndag och fullmåne. Vi tar reda på älgkött. Ossian hittar sin plats vid köttkvarn och där står han, fyller och pressar. Tar det verkligen på största allvar och själv får jag onda ögat när jag försöker ge några tips. 

Slås återigen av hur mycket nya intryck och nya saker som varje dag fyller en 3-årings liv. Igår bio, idag det här. Efter en rätt lång stund svalnar tålamodet och som en sänk från ovan kommer morfar och mormor förbi.

Jag åker iväg på trummeditation på Genefornby för lite skön avkoppling. Men känner där direkt att nåt inte är som det ska..så väljer att inte riktigt delta. 

Svårt att riktigt sätta ord på känslan. Men påväg hem ringer jag förlossningen. Försöker förklara att nåt känns konstigt. Hon frågar om det är sammandragningar och jag har lite svårt att avgöra. Är mest en känslan och något vill känslan säga..men vad?

Vi bestämmer att jag ska komma in. Bättre att kolla. Väl där börjar sammandragningar och kroppen tala tydligare språk. Nu blir det verklighet. Jaha, är det dax nu? Tårar rinner, känner igen allt. Får brickanyl, kortison och det blir blåljus med ambulans till Sundsvall. Så nu är vi här. Bara att följa med. 

Försöker känna tillit till att på samma mirakulösa sätt som universum hjälpte oss att bli gravida. Nu oxå har en kärleksfull plan och kan hjälpa oss igenom det här. ❤️ 

Biopremiär 

Idag var vi på bio. Premiär för Ossian och indirekt så blir det även premiär för oss med barnmatiné.

Att se hur han nyfiket och förväntansfullt pratar och berättar att vi nu ska på bio. (utan att egentligen veta vad det är) Vi betalar biljetterna, köper popcorn och hittar våra platser. Spännande och so far so good! 

Sen börjar trailer och ljudet skruvas upp. Då är allt inte riktigt lika härligt längre, utan mer läskigt. En av oss är beredd att gå hem.

Vi berättar att det varken är farligt eller läskigt. Utan att det är mysigt att vara på bio och att Alfons snart kommer. Då blir det genast härligt och mysigt igen, kan vända fort när man är liten. Tänk om man själv kunde vända en känsla lika enkelt! 😂

Filmen var precis lagom lång, mer än 45 min hade nog lett till klättring och krypning under och över stolar. 

Vi avrundar biobesöket med fika på UH. När vi kommer hem får jag ta ett bad ..själv, ingen behöver berätta eller bekräfta för mig att det är mysigt och härligt, känns ända ner i tårna 😍