Besök 

Natten var lugn även om sömnen kanske inte blir den allra djupaste. Vänder, vrider och tittar på klockan. Halvsex blir vi väckta för förlossningen är överfylld, blir av med en säng och behöver byta rum. 

Somnar om på Nils arm till ljudet av hans andetag. På riktigt, känner sån tacksamhet över så mycket just nu. Även om allt egentligen är ett kaos så kommer vi så nära varandra. Det är fint! Vi är starka och vi gör det här tillsammans. 

Plus att vi har otrolig uppbackning från alla håll. Alla tankar, kramar och kloka ord som vi får ta emot från vänner och från sånna som vi knappt känner, personalen och sist men inte minst  föräldrar och svärföräldrar som tar hand om Ossian och Diaz. 

Ossian, ossian älskade ossian. Det är nog i detta virr varr en av dom jobbigaste känslorna som får mig lite ur balans. Att vara här och inte med honom. Hann inte ens säga hej då. 

Men nu har han precis varit här och hälsat på. Kom in som en solstråle, bar sin lilla fjällrävenryggsäck, klättrade upp i sängen  och började genast undersöka knappar och slangar. Han är så trygg, medveten och självklar. Blir känslofylld av att bara skriva orden och nu i efterhand titta på bilderna. 

Vi vinkar, kramas och säger hejdå. Jag som i vanliga fall är rätt hård mot Ossian när det kommer till socker och sötsaker låter honom ta med mariekexen som ligger kvar på ett fikafat. Han bär dom varsamt inlindade i en servett och vi är helt överens om att han ska få ett efter middagen. 

Planen att mamma och pappa stannar här ett tag till är han oxå helt införstådd och med på. Det gör mig både rörd och berörd. 

Nu ligger jag i sängen och har precis fått tag i ett fönsterhandtag. Välkommnar syret och inom loppet av 15 min kommer tre olika barnmorskor in. Den första tycker det är kallt, den andra tycker Å vad skönt och den tredje tycker det känns lite för luftigt. Alla är vi olika..Ja, ni hör vilken hög nivå på händelser det är att reflektera kring! 😂

Sammandragningar har under dagen varit lugna, vilket känns otroligt positivt. Nästan så man börjar leka med tanken på att vi snart ska åka hem. Klockan 20.00 tas droppet med bromsmedicinen bort. Då får vi väl se vad som händer. ❤️

Dagen

Det är verkligen inte ofta jag tillbringar dagen i en säng, utan att vara sjuk. Dom största utflykterna som gjorts är till toaletten och ultraljudsrummet. Spännande att rullas ut i korridoren, få ”frisk luft” och fylla på med lite intryck. 

Enorm påpassning, service, sån värme, omtanke och personalen är fantastisk. Många vi känner igen sen förra gången. Vi är i trygga händer.

Att säga att det här är en önskvärd situation är att ta i. Ville för allt i världen inte hamna här, men någon del av mig har nog ändå haft det lite på känn. Även om hoppet att kroppen skulle vara mer förberedd den här gången när allt skett på naturligt sätt. 

Får bromsmedicin till imorgonkväll och efter det finns inte mer att göra. Då är det kroppen och lilla Assar som bestämmer vad som sker. Är nog rätt inställda på förlossning men vet oxå att allt kan hända, vända och mirakel ske. 

Både jag och Nils känner oss konstigt nog rätt lugna, pratar mycket och försöker fokusera på dom positiva tankarna. Vad som än sker så är det bara att acceptera planen, andas och följa med. ❤️ 

Jag bjuder på en ”selfie” med trötta ögon, rödblommiga kinder och snyggaste landstingskläderna! Han därbakom bjuder på leendet. Vi kompletterar varandra! 😍 

Overklig söndag 

Söndag och fullmåne. Vi tar reda på älgkött. Ossian hittar sin plats vid köttkvarn och där står han, fyller och pressar. Tar det verkligen på största allvar och själv får jag onda ögat när jag försöker ge några tips. 

Slås återigen av hur mycket nya intryck och nya saker som varje dag fyller en 3-årings liv. Igår bio, idag det här. Efter en rätt lång stund svalnar tålamodet och som en sänk från ovan kommer morfar och mormor förbi.

Jag åker iväg på trummeditation på Genefornby för lite skön avkoppling. Men känner där direkt att nåt inte är som det ska..så väljer att inte riktigt delta. 

Svårt att riktigt sätta ord på känslan. Men påväg hem ringer jag förlossningen. Försöker förklara att nåt känns konstigt. Hon frågar om det är sammandragningar och jag har lite svårt att avgöra. Är mest en känslan och något vill känslan säga..men vad?

Vi bestämmer att jag ska komma in. Bättre att kolla. Väl där börjar sammandragningar och kroppen tala tydligare språk. Nu blir det verklighet. Jaha, är det dax nu? Tårar rinner, känner igen allt. Får brickanyl, kortison och det blir blåljus med ambulans till Sundsvall. Så nu är vi här. Bara att följa med. 

Försöker känna tillit till att på samma mirakulösa sätt som universum hjälpte oss att bli gravida. Nu oxå har en kärleksfull plan och kan hjälpa oss igenom det här. ❤️ 

Biopremiär 

Idag var vi på bio. Premiär för Ossian och indirekt så blir det även premiär för oss med barnmatiné.

Att se hur han nyfiket och förväntansfullt pratar och berättar att vi nu ska på bio. (utan att egentligen veta vad det är) Vi betalar biljetterna, köper popcorn och hittar våra platser. Spännande och so far so good! 

Sen börjar trailer och ljudet skruvas upp. Då är allt inte riktigt lika härligt längre, utan mer läskigt. En av oss är beredd att gå hem.

Vi berättar att det varken är farligt eller läskigt. Utan att det är mysigt att vara på bio och att Alfons snart kommer. Då blir det genast härligt och mysigt igen, kan vända fort när man är liten. Tänk om man själv kunde vända en känsla lika enkelt! 😂

Filmen var precis lagom lång, mer än 45 min hade nog lett till klättring och krypning under och över stolar. 

Vi avrundar biobesöket med fika på UH. När vi kommer hem får jag ta ett bad ..själv, ingen behöver berätta eller bekräfta för mig att det är mysigt och härligt, känns ända ner i tårna 😍

Gillar när det berör 

Middag med goda vänner på saltmagasinet och Kent konsert gör helt plötsligt att torsdag känns som fredag. 
Vilket nu gör att helgen har fått en bonusdag. Tack för det. 

Musiken och stämningen var grym och inramning med ”scendekor” och skärmarn satte verkligen guldkant på det hela. Så snyggt gjort! 

Att kliva in i musikens värld, följa med, lyssna, känna, öppna alla sinnen, ta in och låta känslor komma. Mäktigt! 

Är ingen flitig konsertbesökare men kanske måste det bli ändring på det?! Kvällen gav lyckorus och fyllde kroppen med glädje samtidigt som den berörde.

Att i sorg fälla en tår gör ont i hjärtat. Men att i tacksamhet och lycka låta tårar komma är både skönt och vackert. Även om mascaran rinner! 

Kan inte riktigt förklara exakt varför känslan blev så stark. Musiken, närvaron, kärleken och livets mirakel! 

Lamporna tänds och jag vill tacka Nils för biljett, goda vänner för sällskap och Kent för en konsert med mycket känslor. ❤️ 

Syre 

Kan liksom inte få nog av den kalla, klara, friska luft som hösten bjuder. Känns som varenda por i kroppen suger åt sig allt den bara kan. 

Särskilt morgnarna är magiska. Mössa, vantar och underställ. Tar alla tillfällen som erbjuds att vara ute. Syre, syre, syre. 

Har jag inte möjlighet att vara ute släpper jag gärna in luften. Nils har fått vänja sig vid att balkongdörren är öppen även nattetid. Vilket dom sista nätterna resulterat i att han utan klagomål helt självklart bara hämtat mössa och sover i den. Det är kärlek! 

Jag vet, kanske är det inte helt normalt att ha så ”friskt och kyligt”. Men skyller på gravidhormoner och att min kroppstermostat förmodligen är lite ur balans. 

Ossian brukar komma insmygandes på morgonkvisten. Då stängs såklart balkongdörr, han tar mitt täcke, Nils får sova en stund utan mössa och själv ligger jag vaken och svettas. 

Det är oxå kärlek ❤️..och hormoner 😘

Datakrångel

Igår var jag och pappa på besök hos älskade mormor och morfar. Morfars dator hade hängt sig och behöver naturligtvis åtgärdas och support. 

Ni vet själv känslan av frustration när det tekniska inte fungerar. Bara för man snart är 90 år behöver det inte innebära att den blir mindre.(fast jag överdriver om jag påstår att det blev några märkbara humörsvängningar) 

Men i vilket fall som helst är det otroligt charmigt att se morfars ivrighet över att få det ordnat. Sen se tacksamheten när det är klart. 

Nu kan han fortsätta kolla aktierna, läsa bloggar, följa Modo och uppdatera sig på allt annat värdefullt vetande. 

För han är vetasjuk min morfar, det erkänner han själv med ett stort leende på läpparna. 

Kanske är det precis därför som han upplevs så mycket yngre. Har liksom svårt se att siffran 90 och han hör ihop. ❤️

Hockeyintresse 

Tisdagar och torsdagar mellan 14.45-15.30 är det friåkning med klubba och puck i modohallen. Lockar skolbarn och ”pappa pensionär”. Tycker ärligt talat det är helt fantastiskt att han fortfarande än idag blir så lycklig när han får på sig sina skridskor. 

Man kan se det på långt håll, hur roligt han tycker det är. Dribblar omkring, skjuter ett skott och låter skridskorna dansa på isen. Han har verkligen ett genuint intresse för sporten. Hängiven följare men även aktivt utöva. 

Jag och Ossian åker dit efter hämtning och lyckan i Ossians ögon när vi kommer in i ishallen är obetalbar. 

Att få se sin största idol och allra bästa kompis spela hockey. Wow! Att sen få ta på sig en röd hjälm och åka några varv i morfars famn, Lycka! (för båda) 😄

På nåt vis så känns det som om eftermiddagen skulle kunna anses fulländad här men nja, inte riktigt. Såklart han ska få en egen klubba.

Den är nu invigd och står i hallen. Utan att dra allt för snabba slutsatser. Men gissar och tror det idag har fötts ett hockeyintresse i vår lilla kille. ❤️ 

Fredagsmys och lördagslyx

Igår sov Ossian i morfars hus. Mysigt för honom, mysigt för oss och mysigt för morfar. (Mormor är på mässa)  

Blev för oss middag på restaurang, sovmorgon och sen bestämmer vi oss för att mötas upp för hotellfrukost. Lyxigt för alla.

Efter 2 gröttallrikar och hårdmacka finns det ändå plats för  1 1/2 våffla. Ibland saknas det liksom botten. Men med tanke på gymnastikkonster och all rörelse som den lilla kroppen utövar behövs nog allt. 

Nils har namnsdag idag och gratulationer strömmar in. Magen går in i vecka 29 och jag inviger mina nya mammatrosor, shit så sköna. Ossian har nu lärt sig göra armhävningar på ett bord. Lyxig lördag som precis har börjat. ❤️ 

Gillar bläddra 

Jag gillar höra papperets ljud när jag vänder blad i boken eller bläddrar i tidningen jag läser. Är det dumt för miljön? Är det bättre att läsa på paddan? 

Mer och mer går vi åt det papperslösa samhället. Jag är verkligen positiv till all utveckling som värnar för miljön och leder till nåt bättre. 

Samtidigt är jag kanske lite bakåtsträvande i vissa avseenden. Vill på vissa plan bromsa den tekniska utvecklingen och bevara det vi har och på andra plan kan jag liksom inte förstå varför pappershanteringen inte kommit längre. Typ banken. 

Varför behöver det skrivas ut en tjock hög papper för att jag ska sätta min namnteckning? Det vore enkelt med en typ E-legitimation. 

Jag köper sällan tidningar, men igår unnade jag mig min favorit. 

Nytryckt magasin luktar nåt speciellt. Känns lyxigt. Läser den från pärm till pärm och sparar den till och med. Den dag jag gör mig av med den lovar jag att den hamnar i pappersinsamling eller på second hand för någon form av återvinning. 

Kan väl inte vara jättemiljöovänligt?! 

Söker runt bland information för att bilda mig en uppfattning. Inser att inget är svart eller vitt kring ämnet. Det beror helt på hur många parametrar man ska ta hänsyn till och vilken vinkling man vill ta. 

Ojoj..känns verkligen som livet blir mer och mer komplicerat. Mer och mer val ställs vi inför, inte lätt att göra rätt! 

Kanske kombination blir bäst i det här fallet. Ibland iPad och ibland tidning. 

Ps. Har ni inte läst Inspire så rekommenderar jag den varmt. Många trevliga, tankvärda reportage. Vissa landar helt rätt, andra öppnar upp för reflektion. ❤️