Innan jag skaffade hund kunde jag nog inte förställa mig hur viktig roll och stor plats i livet en lurvig liten fyrbent varelse skulle kunna ta. 

Diaz är verkligen kravlös kärlek. Dom krav jag behöver slås mot är mina egna. Ibland kommer det där dåliga samvetet över mig, att han inte fått så mycket uppmärksamhet och att han enligt mina referensramar säkert haft en tråkig dag. 

Dom dagarna händer det att jag kliver upp typ mitt i natten och sätter mig och pratar med honom, berättar att hur fin och glad jag är att ha honom i mitt liv. 

Han brukar dock knappt öppna ögonen men jag intalar mig att han lyssnar och förstår. I vilket fall som helst sover jag bättre 😂

Ossian har mer och mer på riktigt börjat intressera sig för Diaz. Han styr, ställer och tillrättavisar. Men oxå mycket lek, bus och kramar. Känns fint att dom sakta men säkert börjar hitta en egen relation. 

Imorse var det vitt, halt och icebugs läge. Diaz älskar verkligen snö. Han rullar sig, springer och bromsar och glider omkring.

Hela hans kroppsspråk säger glädje. Försöker fånga det på bild! Men helt omöjligt. Han kan verkligen inte se glad! Har tänkt på det förut. Hur sur han ser ut på alla bilder jag har.

Men kanske är det så att hundar liksom inte kan le..Blir tvungen att googla ”glad hund” när jag kommer hem. Inser att jag har fel, vissa hundar kan absolut le. 😄

Men egentligen spelar det ingen roll, jag gillar Diaz lika mycket ändå. För även om glädjen inte syns på bild så kan jag känna den. ❤️

​