Längesen, längesen. Funderar över vad som hänt den sista tiden och konstaterar att det liksom blir helt omöjligt att återge. Det har varit lycka, smärta och känslor överallt.
Har faktiskt några gånger påbörjat ett inlägg men innan jag hunnit skriva klart så har liksom känslor och fokus övergott till något annat.
Måndag den 28 nov kl 15.15 hade vi tid hos barnmorskan för vanlig rutinkontroll. Är i vecka 35 + 2 och efter vi kom hem från Sundsvall har allt varit väldigt lugnt.
Den enda som har klagat är nog jag. Varit less, mått illa och bara längtat efter förändring, förlossning och få träffa lilla A. Men försökt fokusera på mantrat:
”Håll ut, håll ut, håll ut”
Väl hos barnmorskan har sammandragningar ökat och för mig blev nu allt helt tydligt. Han har bestämt sig för att det är dax, se världen och uppleva livet utanför.
Kommande timmar fylls av tårar, smärta, lustgas och en kraft som man som kvinna nog överraskas av att man besitter.
21.30 hörs ett litet skrik och några ögonblick senare ligger han på mitt bröst.
Svårt att beskriva känslan men helt otroligt att det kan infinna sig ett så stort lugn, så mycket kärlek samtidigt som smärtan inte liknar annat.
Det har nu gått drygt tre veckor. Vi är utskrivna, slutat sonda, amning funkar och jag har inte ont. Saker och ting har börjat landa.
Innan Assar kom fanns en liten oro över hur Ossian skulle hantera situationen. Från att ha 100% uppmärksamhet till att behöva dela med någon.
Men hjärtat svämmar över när han bara på en ögonblicks sekund fint och försiktigt kliver in i rollen som stolt storebror.
Att jag ska få följa, fostra och vara mamma till dessa två små trollungar är lycka utan gräns. En gåva som slår allt!
Har bestämt att vara i bubblan och njuta så mycket det bara går. Vi ses nästa år! 😘
Önskar alla en fin julhelg! ✨

Gilla detta:
Gilla Laddar in …