Idag är det förmiddagsjobb. Hinner med familjefrukost, sådär lite kaosartat, rörigt och mysigt som det är med barn.

Man är liksom lika mycket på språng mellan diskbänk, pappersrulle och kylskåp som man sitter still på stolen. Upp, ner, ner och upp!

När man hämtat kanelen så är det en sked som saknas och när skeden är på plats råkar ett glas tippa och det är havremjölk över hela bordet.

När jag går genom dörren kan jag inte låta bli att känna någon liten form av skuld. Skuld över att jag känner någon form av skön frihet och att det är rätt skönt att åka till jobbet. Andetaget kommer ner i magen och säger hej och godmorgon!

Kan i den här stunden konstatera att en morgontur med luft och rörelse grundar mig på många plan. Alt att få göra några korta andnings och rörelseövningarna på mattan.

Att på något sätt innan jag möter livet möta mig själv. Säga godmorgon till kropp, tanke och känsla.

Men idag blev det inte så och skön insikt att konstatera att det absolut går ändå.

Kanske inte lika bra? Vem vet? Kanske möter jag livet på ett annat sätt? Kanske möter jag omgivningen annorlunda?

Tror Nils och jag har olika behov. Vilket är bra. Upplever inte han har samma behov av en morgonrutin som jag. Han behöver mer andningshål i form av att emellanåt komma iväg för jakt, fiske och elda.

Kanske egoistiskt att förvänta sig egentid och förverkliga sina egna behov som småbarnsföräldrar?

JA, kanske! Det är naturligtvis en balans och finns en realistisk verklighet i vad som i praktiken och livspusslet är möjligt.

Men tänker iallafall om jag lyssnar på mina behov så blir jag så mycket bättre människa och kan möta livet med ett leende. Har jag tur ler livet då tillbaka!

Så tittar jag ner på dagens klädsel…kan inte låta bli att le. Min sommarklänning gör mig glad, det här blir en bra dag! ❤️