Lördag 17/3

Assar vaknar vid 02.30. Får tutte och strykningar på ryggen. Verkar komma till ro, blundar och andas djupt igen så jag håller fast vid min plan att bara somna om.

Efter en liten stund kommer det ljud från spjälsängen.

Na Na Na…Na Na Na…

Kan avslöja att det är ett läte som liksom låter som en sång. Både fridfullt och rofyllt på samma gång.

MEN måste ärligt erkänna, klockan 02.30 är det ingen fin och skön sång. Inget nynnande man vill lyssna till. För redan nu, bara av dom första inledande tonerna kan med största sannolikhet glömma planen man hade. Planen att somna om.

Så vi kliver upp och byter en blöja. Tittar ut genom fönstret, vilket är en del av rutinen nätter då vi går upp. Men när vi står där mitt i natten jag och Assar så är det som att något händer.

Precis det som Bob pratade om på föreläsningen. NÄRVARO.

Blicken jag får och blicken jag ger. Vi är båda här. Ingen annanstans. Vi ser varandra och ler. Det är KÄRLEK ❤️

Såklart man känner kärlek till sina barn. Man vet man älskar dom över allt annat, men hur ofta är det man får och verkligen fångar ögonblicket? Det där ögonblicket när båda är där?

Tänker att det gäller för övrigt inte bara sina barn. Gäller ju i alla relationer med dom man tycker om.

Så nu börjar vi dagen med att se och le, godmorgon ❤️

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s