Bob Hansson sa något klokt på sin föreläsning…kanske inte ordagrant, men skulle vilja påstå att budskapet lät nåt liknande:

Att ju galnare jag är,

Ju mindre jag bryr mig om att tänka på vad andra vill ha och förväntar sig.

När jag vågar visa mig själv helt ocensurerat och utan filter.

Det är då jag blir som mest älskad. Det är då folk gillar mig!

Eftersom jag bara kan utgå från mig själv och ingen annan så istället för att göra ett påstående så får det bli en fråga.

Är det inte så att alla vi människor ibland är rädda att bli påkomna? Rädda att blotta knasiga saker eller tankar? Men varför egentligen? Kanske är dom ”konstiga” sakerna inte konstiga..kanske är dom helt normala.

Tankar och saker man tror man är ensam om…tänk om det finns fler som känner samma. Men hur ska man veta?

Om vi jobbar för att hålla uppe en bild av någon man tror sig vilja vara eller någon man tror omgivning och samhället förväntar sig att man är.

Vill säga rätt. Vill tänka rätt. Vill vara rätt.

Jag känner ofta jag vill dela mina åsikter men inte försvara. Blotta men behålla integritet. Vara stark genom att vara svag.

Det är fasen inte alltid lätt att vara människa. Eller är det kanske vi som gör det svårt?

Det finns en rädsla att dömas och inte passa in. Att vara udda, speciell och konstig.

Imorse sa jag till Nils, jag känner mig ibland som en bluff. Varpå han svarar:

”-Vad bra, då är vi två!”

Svaret gjorde att känslan lätt nedstämd utbytes till skratt. Tänk jag är inte ensam, finns fler bluffar.

Och nu..för exakt för tio minuter sedan kom ett sms från Nils, med tre ord!

JAG

ÄLSKAR

DIG

Tror världen blir som bäst utan allt för mycket filter. Så det ligger mycket i vad Bob sa.

Ju mer vi vågar vara oss själva desto mer kan kärlek växa. Nils, du är ingen bluff. Inte jag heller!

Kärlek ❤️