Har nog alltid varit väldigt känslostyrd. Det här med att min sanning sitter i min kropp, närmare bestämt i magen är inget nytt.

Men när jag hamnar i situationer där jag ändå inte riktigt vet, vad är vad? Allt bara rörigt. Vågar inte lita på magkänslan, för tänk om det bara är en längtan eller önskan.

Från dagen när vi gav upp IVF har kroppen viskat att det kommer mer barn och Assar kom tillslut. Helt bara sådär precis vad känslan sa men helt emot vad sjukvården hade sagt.

Lyckan när kroppen och jag tillsammans lyckas och känslan i att faktiskt få känna ”visste det innerst inne hela tiden”, den är obeskrivlig

Bli gravid är verkligen en gåva och herregud vilket mirakel. Att få bli mamma till två friska, livliga pojkar som dagligen utmanar, utvecklar och håller mig sysselsatt är fantastiskt.

Välkommen underbara, efterlängtade, väntade barn.

Magkänslan, vad har den sagt mer…jo nästan direkt efter Assar kom så har den viskat ibland lågt och ibland väldigt högt: Det finns ett till barn, en flicka.

Är man 42 år gammal med en historia och bakgrund som min så är det liksom inte direkt så stor sannolikhet att det skulle ske.

Men magkänslan har varit där hela tiden. En flicka kommer att komma. Och nu är hon här! Har sett henne på bild. Hjärtat pickar och även hon verkar livlig. ❤️