Jag längtade så mycket efter barn. Längtade efter att bli familj och på något sätt så redo att ta ett steg till något annat. Redo att få ge kärlek och sätta något/någon annan i fokus. Skaffade hund, Diaz blev som min bebis och han och jag blev en liten familj. Han följde mig på det mesta och utan problem valde jag bort saker och aktiviteter för hans skull.

Hans första nyår firade jag ensam med honom. Kanske var det andra omständigheter oxå som gjorde att det blev bara vi men kommer ihåg att det blev fint, man är aldrig ensam med en hund.

Så mitt i livet när man trodde det var kört dök Nils upp som en gåva från ovan ❤️

Att det fanns en singel utan barn, i min hemstad, med en lägenhet som behövde en hyresgäst och jag som saknade boende. Det var ju nästan lite för bra för att vara sant. Sen att han var snygg och allt annat fantastiskt oxå var ju en bonus. 😍 Jag och Diaz flyttade in och helt plötsligt så var vi en lite större familj.

Sen kom Ossian – Eftersom han ville ge oss en annorlunda start så tillbringade vi rätt mycket tid på Sundsvalls sjukhus. Så Diaz fick bo med mina föräldrar men kom ner till Sundsvall på besök. Kommer ihåg när jag satt utanför sjukhuset på en bänk med honom. Allt kändes jobbigt och hopplöst. Ville bara hem. Kramade hårt och tårarna rann, han bara fanns där – trygga vän!

Sen efter några år kom vår vilding Assar, ganska oberäknelig och rätt högljudd i en hunds ögon men från dag ett var han medlem i Diaz flock.

Det blev väldigt tydligt igår när vi körde leksaksbil i garaget. Man kan verkligen se hur Diaz värnar och är rädd om Assar och Ossian. Håller sig så nära, övervakar med stort ansvar. Han kollar på mig för att försäkra sig att jag är med och att vi på något sätt har gemensam koll. Samma lika i stugan när vi är nere vid bryggan och det finns vatten. Fina Diaz!

Nu väntar vi en till liten stjärna, känner att han vet, för det vilar något väldigt klokt i hans ögon. Han finns där för oss och för vår flock. Som en hund men oxå som en självklar familjemedlem. ❤️