Bästa starten på dagen med tjejfrukost. Känner mig så glad och priviligerad över samtal där livets alla nyanser får ta plats.

Kraften man får av att få dela och ta del av varandras pågående processer. Att se och känna hur vi alla är lika. Hur vi alla befinner sig i nån typ av utmaning och att vi alla har något/någon specifik sak som för tillfället tar lite extra kraft, fokus och energi.

Sen att få glädjas av varandras glädje och ta del av varandras erfarenheter…gåva delux!

Dagens samtal kretsade mycket kring prestation. Hur vi värderar oss själva mycket utifrån vår inre kritiker. Förutfattade meningar vad omgivningen förväntar sig och hur vi vill lyckas och vara duktiga. Hur vi kan enas om att det finns en baksidan och en fara när vi gör just det – Biter ihop och nästan kör över oss själva.

Tröttheten kommer som ett brev på posten och alla möjliga kroppsliga symptom och känslor dyker upp. Till vilken nytta?

Vi är fullt eniga om att det är en styrka och inte en svaghet att be om hjälp – men att det ändå kan vara svårt.

Även att tillåta vilan och göra ingenting ibland kan vara en utmaning men helt klart en förutsättning för att livet ska bli skönt.

Fasen vad vi är grymma tjejer..Tack för en skön, ärlig, härlig morgon! Nu fyller vi dagen med det vi behöver – Trevlig fredag! ☀️

När jag kom hem från praktik på Give Kids The World sommaren 2001 ville jag fortsätta att ge och engagera mig i nån liknade organisation i Sverige.

Hittade då en relativt liten stiftelse i Stockholm som hette MinStoraDag och tog genast kontakt med Claire Rosvall (stiftelsens grundare). Hon tog emot mitt samtal med öppna armar och bjöd in mig till ett möte i Stockholm.

Vad jag då inte visste var att den kontakten och det mötet skulle leda först till volontärarbete nåt år för att sen vidare en tjänst som regionsansvarig och samordnare för Norrland.

Idag träffade jag Callo vilket lockade fram många tankar, minnen och massor med känslor. Hon började jobba lite innan mig och hon är fortfarande kvar på huvudkontoret i Stockholm. Slås av vilken otrolig klippa hon är. Stark, tuff och varm på samma gång. Gör allt för barnen och brinner för sitt jobb. Hon firar 11 år i år på MinStoraDag och det är värt en stor guld stjärna ⭐️ Du är grym!

Claire har lämnat vidare generalsekreterare rollen och även hon är värd alla stjärnor i världen. För hon kommer alltid att förbi grundare och initiativtagare för denna fantastiska stiftelse. En människa med större hjärta får man leta efter och är evigt tacksam att hon gav mig möjligheten att bli en del av MinStoraDag.

Hennes värme och ”ingenting är omöjligt filosofi” har lagt grunden för vad hela stiftelsen är idag. Numera gör hon gott på andra ställen och i andra sammanhang! 🙏🏼

Callo och jag pratar minnen och hon berättar lite om vad som hänt sen jag slutade 2015 – blir så stolt, glad och otroligt rörd. Inser hur mycket MinStoraDag faktiskt både ha lärt mig och format mig. Att jag fick förtroendet och fick vara med och skapa, bidra och jobba för något så viktigt och värdefullt är något jag bär med mig.

Alltså, tror på riktigt det är det mest meningsfulla och fantastiska jobb man kan ha. Ett jobb som sätter stora perspektiv på vad som är viktigt. Att livet saknar garantier och sjukdomar inte ber om lov.

Dom kan dyka upp och drabba vemsomhelst, närsomhelst, hursomhelst och varsomhelst.

…och när det drabbar barn – Då finns det nog inga ord som kan beskriva känslan av vad innebörden och förändringen blir för barnet och hela familjens situation.

Som en maktlös mardröm som man behöver hantera, vara stark, vara ledsen, vara hoppfull, våga tro, se framsteg, ta bakslag..

MinStoraDag kliver in i sprider glädje och hopp. Skapar mängder med enskilda stora dagar genom att förverkliga barnens önskedrömmar men arrangerar oxå läger och värdefulla gruppaktiviteter.

Har så många fina minnen på näthinnan från möten med barn och föräldrar, när jag fått vara med och tända ljus i mörkret. Fått barnen att börja drömma och tänka på något annat än sjukdom för en stund.

Ibland behövs mer än mediciner och behandlingar – MinStoraDag ger extra kraft och glädje i en tuff vardag.

Tack för mysig stund idag Callo, tills vi ses igen, fortsätt ert braiga arbete – ni skapar magi där det behövs som allra mest!

💛⭐️💛

Fina Claire och nya generalsekreteraren Jennifer McShane

Checkade ut veckan lite tidigare. Den mindre lämnades hos farmor och jag och Ossian vidare mot Umeå.

Två hotellhelger inom loppet av två veckor hör INTE till vanligheten. Nä, nu var det snarare omständigheten som gav möjligheten! Tack alla inblandade!

Fokus på Ossian fre-lör och sen för mig fokus på min vän Emma som fyllt 40-år från lördagkväll.

Precis vinkat av Ossian och känner mig så glad över kvalitetstid. Han är en stjärna och blir mer och mera en ”egen liten människa” med tankar och åsikter.

..och funderingar på varför det är E på tvålen, varför den är fyrkantig och hur många ägg som kokas varje morgon.

Han kan inte riktigt acceptera när jag ”påpekar” att det heter Hotell och inte Botell, vilket han kallat det fram till nu.

”-Men mamma varför heter det hotell och inte Botell, man bor ju där???” //Funderingar från en femåring

Han har gillat alla mina idéer på aktiviteter och föreslag på mat och annat. Varit positiv till allt och gladast hela hela tiden.

Utan att behöva överanalysera så är det lätt att dra slutsatsen – Det är fokuset han gillat – att få min fulla närvaro.

Mysigt, värdefullt och insiktsfullt.

För upplever verkligen inte i huvudsak att det är vad vi hittat på som varit det bästa utan mer att vi varit tillsammans utan så mycket stök runtomkring. Att jag kunnat fokusera på just oss – honom och vara tillsammans.

Visst, hela upplevelsen blir extra mysig med hotell och miljöombyte – men kanske är det mest för min skull?

För vet innerst inne att ögonblick och stunder som dessa kan vi skapa och skapar vi på vår baksida, i stugan eller hemma i soffan – men här får och blir känslan och upplevelsen inte störd av saker som ”måste” göras.

Att ge ett pärlband av tid och närvaro är väl det finaste vi kan ge våra barn – hitta stunder tillsammans och släppa fokus på ”måsten” vi har och hela tiden skapar.

Funderar på om det skulle vara bra att som med allt annat – avsätta tid i kalendern emellanåt för kvalitetstid – eftersom vi är så sjukt styrd och bokar in allt annat kanske det skulle vara en hjälp och stilla känslan av att inte räcka till och att det då skulle vara lättare att stänga av ”måsten”.

Nånstans sorgligt att det kanske behövs men bara tankar 💖

I vilket fall som helst, grymt mysigt med egentid, fokus och full närvaro med ett barn.

Dagen började bra med vacker utsikt och fågelkvitter för att sen hastigt och lustigt övergå till klump i magen och gråtkänsla i halsen.

För den snabba känslomässiga förflyttningen behövdes bara ett meddelande med några rader om att Ossian inte skulle få behålla sin plats på Hållängetskolan till hösten då vi tillhör annat område – det vill säga stan.

Vad innebär det? Hundra tankar på samma gång gör det helt omöjligt att se bra lösningar utan det bara känns åt skogen jobbigt.

Till hösten är barn nummer tre här. Assar kommer gå på 15-timmars, hur blir det med hämtningar och lämningar? Två olika ställen och olika tider och ska Ossian behöva lämna sina vänner? Ska vi ge oss på att skola om Assar?!

Vill inte vill inte! TRIVS SÅÅÅÅ BRA MED HÅLLÄNGET och vill inte byta och förflyttas. En rätt obetydlig sak i det stora hela världsalltet men för mig just där och då – megastor!

Utan att tänka en tanke klart har jag redan slagit numret till förskolechefen…och han svarar direkt – Varför är jag så impulsiv? Kan ju inte sitta och böla i telefon, hade åtminstone kunnat sansat mig lite – men nu är det för sent – min kropp säger åt mig att andas andas andas och jag andas.

Rösten på andra sidan gör mig lugn och jag lyckas utan allt för mycket dramatik förklara och beskriva situation. Varav han säger att han inte riktigt hade koll på vår adress, att han självklart förstår situation och att när områden ritades in fanns inte ens kusthöjden.

”Så såklart får Ossian en plats hos. Vi löser det och jag lägger in honom på listan”

Hela situationen är rätt banal och min reaktion såhär i efterhand när jag återger den kan verka en aningen överdriven.

Men just där och då tog alla känslor över – Alla tankar på hur dåligt och besvärligt allt skulle ha blivit med den förändringen som Ossians förflyttning hade medfört.

Men tänk – vi vet ju inte alls, förflyttningen hade kanske blivit toppen och med nån fin och positiv mening – Men just nu känner jag mig väldigt glad och lättad över att det blev som vi ville.

Tack tack tack förskolechefen – den här gången var min impulsivitet nåt positivt och det här slipper gnaga i mig i helgen eftersom det löste sig så bra. Tjohoooo för att vi får fortsätta där vi trivs toppen. ✨

Dax för hämtning och sen drar jag och Ossian till Umeå. Bara han och jag! Lyxigt värre. ✨

Nils är borta hela veckan och blir väldigt tydligt att vår vardag i vanliga fall har rätt invanda mönster gällande rutiner och logistik och att vanor är rätt bekväma. När man hittat sätt som funkar kör man på det.

Men märker tydligt att i förändring så öppnas annat upp – nya sätt att göra och lösa vardag på.

Har kombinerat motion och rasta Diaz med förskolelämning – vi har tagit vagnen istället för bil – effektivt och miljövänligt 😍Gröt hemma men en låda med smörgås och frukt i vagnen.

Genar och ruckar lite på regler för att undvika energikrävande konflikter.

Nattat mig själv samtidigt som barnen för att passa på att sova. Insikt: vaknar innan dom och rätt pigg.

Så förändringar är bra. Leder alltsom oftast till nya upptäckter.

Att just denna förändring med att Nils är borta är tillfällig och tidsbestämd är jag otroligt tacksam över.

Att somna och vakna ensam är tomt och trist – men det är oxå en fin känsla att sakna någon när man vet att personen i fråga kommer åter.

Ser fram emot att få återgå till vanlig vardag – som jag oxå saknar – men till dess så fortsätter upptäckterna. 🌻

Känner mig uppfylld och på nåt skönt sätt hoppfull över att fått vara med och skapa en kundkväll och inspirationsföreläsning på Peak Performance i Umeå.

Ballonger, rawfood bollar och dryck -färgen grön. Blev en grym kväll och temat var: Inre och yttre hållbarhet!

Christina Andersson höll en föreläsning baserad på hennes forskning med många igenkänningsfaktorer men oxå små tips på hur compassion och självmedkänsla kan skapa en inre hållbarhet.

Jessica Nilsson berättade om hur Peak jobbar för att göra deras verksamhet mer hållbar utifrån val av material och kollektioner med lång livslängd.

Att dom lagar våra plagg oavsett om det är fabriksfel eller vi själv som orsakat skadan – är det inte flott, så säg? Snacka om att det förlänger plaggets livslängden ännu mer.

Sen att bjuda in sina kunder till ett härligt vårpepp med inspiration, kunskap och skön samvaro YES YES YES – Heja Peak ni är ett föredöme – Det här gör vi om!

Älskar när jag hör om företag som tar ställning och medvetet gör aktiva beslut som leder till bättre och hållbarare framtid.

Är ju ingen självklarhet men känns ändå som att trenden är påväg åt det hållet. Like på den 👍🏼

Att ställa sig frågan ”Hur kan vi skapa inre och yttre hållbarhet på vårat företag?”…kan vara en bra början..och DU, vill du tips, tankar och idéer hjälper jag gärna! 💚

Sitter och slöscrollar i Facebookflödet och ögonen hamnar på en text riktad till alla ungdomar som strejkade i fredags. Texten har fått många likes, väldigt många delningar och kommentarer med medhåll och tumme upp.

Läser texten och blir mest bara irriterad. Fattar att den är skriven med ironi och att man nånstans försökt omvandla allt till humor men i mig signalerar det bara negativ energi. På vilket sätt leder detta till något positivt i klimatfrågan? Eller har jag missuppfattat hela poängen? Kanske gör en sån här text att ungdomarna får en tankeställare?

Hmmm…Jag kan inte riktigt se det. Texten i sig är väl en sak, om den skulle stått för sig själv – tror min reaktion blev extra stark pga mängden positiva kommentarer.

Det är trots allt vi vuxna som bär en stor del av ansvaret för den yngre generationens levnadsvanor. Att håna och förminska känns inte som ett föredömligt agerade utan signalerar i mig något helt annat.

För om det nu är så att den yngre generationen har vaknat kanske vi ska bejaka det och istället uppmuntra.

Nu har jag inte barn i denna åldern och kanske missar jag igenkänningsfaktorn och att det skapas någon form av samförståelse mellan föräldrar utifrån tonårskonflikter. Så kan det ju vara.

Blir iallafall nyfiken på om det döljer sig något bakom, om det finns någon eftertanke eller om det bara ska vara kul. Får lust att skriva något i kommentarsfältet men det känns som att kasta sig in i en tigerbur med tanke på dom befintliga uttalanden. Vill inte gå in och vara en besserwisser.

Funderar lite på om jag är ensam i mina tankar eller om det kanske finns fler som läser texten och får samma känsla utan att säga nåt. Tja, det får förbli en fråga utan svar.

Men om vi ska skapa förändring måste vi nånstans våga börja prata och agera.

Kanske även börja ifrågasätta våra egna levnadsvanor och inneboende tankesätt – vilket inte är helt lätt! ❤️

Här är texten för den som vill läsa:

“Till alla kids som klimatstrejkade i fredags: Om mamsen och pappsen blev lite sura över den ogiltiga frånvaron? Well, här kommer några finfina tips på hur du får dem på gott humör igen.
Berätta bara att:
– från och med nu behöver de inte längre hämta/lämna med bilen när du ska till skolan, träningen och till kompisar. För från och med nu kommer du att cykla var du än ska! Även om det ösregnar.
– de kan sänka din månadspeng rejält. Vem vill hålla på och konsumera i onödan liksom??
– skräpmat och Nocco är inte din grej längre. Du vill ha mer broccoli och kranvatten.
– du kommer att dra ner på klädinköpen till ett minimum. Det kommer inte in en endaste Parajumpersjacka till i din garderob! Ni ska ha klädbytardagar en gång i månaden på skolan för att få lite variation i garderoben, superklimatsmart!
– din Thailandsresa i november kan avbokas! Bara vidriga klimatfascister flyger. Ja, och du tänker minsann inte åka med i bilen ner till Italien i sommar heller. Nu är det endast tågsemester som gäller, i annat fall stannar du hemma.
– det är sluttjatat om ny mobil varje år. Vart 3:e, 4:e år är faktiskt mer rimligt att byta.
– ni vet de där halvtimmeslånga varma duscharna som det tjafsas om i familjen varenda morgon? Ett minne blott! Max 5 minuter, promise!
Lycka till! Det kommer att gå bra ska du se. What’s not to like liksom??”

OBS! Med risk för att låta klämkäck – gav jag mig på att i ord få ner en liknelse mellan fotbollslag och familjeliv – en liknelse som i stunden när den dök upp kändes helrätt.

Det är så jäkla bra att åka iväg och bara vara tillsammans. Boka hotell, gå ut och äta och sen inte ha mer förväntningar än att det blir som det blir.

Gillar åka iväg utan barn tillsammans med Nils. I helgen var vi till Umeå och Elite mimer – Love that hotel 💕 rummen, atmosfären, bemötande, frukosten och möjligheten att slappa kvar till kl 18 på söndagar. 👌🏼

Skulle innan vi åkte kunna slå vad om min högra hand att mellan mys, skratt och vila så hamnar vi alltid i någon form av utvecklande diskussion oavsett vi vill eller inte. Dom brukar ofta lyfta fram saker där vi tänker och tycker olika.

Det är som om miljöombyte bjuder in till samtal som man annars tassar runt eller som man påbörjar men aldrig avslutar.

Samtal kring ansvarsområden, egentid, förväntningar eller nåt annat dolt tema.

Återkommande för oss är egentid och ansvar över vardagens göromål. Ibland kommer samtalet i bilen eller som den här gången under frukosten.

Ingen aning varför det blev i fotbollstermer men det var som vi i början av samtalet ställde oss på varsin sida om fotbollsplanen. Började dribbla på egen planhalva med fokus på det egna lagets behov.

Gud så fel, vi ska ju spela i samma lag och inte mot varann.

Att vara motståndare, inte passa, inte samarbeta och inte skapa delaktighet har rätt dålig förutsättning för seger och framgång.

Vi pratade om olika roller – lagledare, materialare, tränare och målvakt. Alla lika viktiga.

Pratade om målsättningar på kort sikt och på lång sikt. Om den gemensam målbilden och att skapa delaktighet i dom olika delarna. Att låta den individuella spelaren utvecklas men oxå laget tillsammans.

Förstår om det låter helrörigt och barnsligt men halleluja vad allt blev lekfullare och mindre laddat av att låta familjelivet bli ett fotbollslag.

Vi kommer hem till våra andra medspelare – våra små stjärnor som i helgen hängt med veteranlaget – mormor och morfar och farmor och farfar.

Middag, nattning, plock, plocka och mera plock sen dax att göra kväll.

Att få vara i ett lag man älskar över allt annat där man får utvecklas tillsammans men även med en målsättning för individuell utveckling, vilken gåva – och tänk vad häftigt att vi ska bli en till.

Kommer garanterat röra om hela uppställningen och förändra massor.

En sak är då helt säkert. Dessa välbehövliga och nyttiga hotellhelger – dom gör guld – för hela laget.

Nu efter vi har identifierat lagets svaga punkter och befinner oss tillbaka i vardagen har vi skapat full koll – Vet exakt var fokus och träningen ska ligga för att bli ett ännu bättre team 😄

Allt upplagt för lång sovmorgon. Ingen väckare ställd vilket intressant skapar nån form av okontroll – Tänk om vi missar frukost, den serveras till tolv. Frågar Nils om vi inte ska ställa den på tio iallafall, men konstaterar fort att det är huuuur onödigt som helst.

Ligger nu här, klockan är sju och pigg som en mört. Eller iallafall vaken och inget tyder på att jag kommer kunna somna om.

Tittar runt i rummet, vi fick ett fantastiskt hörnrum – fascineras av vilka meter tyg det gått åt till gardiner. Spårar iväg i tankar på huuuuur mycket gardiner ett hotell behöver, det är ju massor! Djupa tankar på morgonkvist.

Möttes igår av ett välkomnade kort och choklad på sängen vid incheckning. Min fina vän Sara som ligger bakom. Blev så himla glad.

Ni vet den där känslan när någon överraskar och gör något man inte förväntat. När någon gör det lilla extra för ”lilla mig” den känslan är fin.

Tänker på vad Ulrika med glimten i ögat brukar säga: -Ingen ansträngning är förgäves. Ligger mycket i det. 😍

Nöjd över att vi igår köpte ett tiopack strumpor till Ossian som han ska få idag – helt bara så där. Han har pratat om att han är less på rocka sockar varje dag och vill ha lika.

Jammen jaha, klarvaken och rätt mätt. Så glider smidigt över till tema sockar till socker. Just idag blir vinklingen en lite annan än inlägget häromdagen.

Igår bokade vi bord rätt tidigt för att kunna landa i hotellsängen lagom till schlager. Passerade en affär för inköp av lite snacks och den där spärren ”LAGOM är bäst” försvann nånstans.

Känns som sängen blev som ett hav av ostkrokar, smågodis, nötter och vindruvor. Herregud – önskade jag fotat. Men mysigt var det och en gnutta humoristiskt, småbarnsföräldrar åker iväg på weekend och hänger på hotellrummet. Men när vi släcker lampan delar vi samma känsla. Det här vad precis vad vi behövde.

Konstaterar oxå att det är tur att dessa ”frosseri-tillfällena” inte tillhör vardagen för bådas magar är som ballonger och vi kan båda skriva under på lätt illamående över sockerchocken.

Som sagt ligger nu här vaken och fortfarande lite mätt.

Känner mig otroligt glad över att icebugs och träningskläder är med. När Nils vaknar ska vi ta en tur. Inte nån form av kompensationsträning utan mer för att faktiskt kunna njuta av en lång frukost. För mig smakar den så mycket bättre efter luft och rörelse ✨

Nu dax för spring!

Skrev ett blogginlägg om socker och direkt efter delning skapas nån form av inre ånger. Varför ska jag sticka ut hakan? Varför ska jag tycka hit och dit och kanske uppfattas som en moraltant med pekpinne och framställa oss som nåt föredömme eller kanske enligt vissa udda familj.🤗

För det är vi inte. Gör massor med konstiga val – vissa medvetna, vissa av okunskap och vissa ägnar vi inte en tanke utan låter nån form av invaggad trygghet ”så har vi alltid gjort” styra oss. För herregud, man kan inte tänka på allt.

Börjar ändra i inlägget, tar bort och försöker läsa in hur det kan uppfattas hos läsaren och kommer fram till att det såklart beror helt på hur och vem som läser.

Vill inte lägga nån värdering utan bara dela tankar. Alla gör som man vill!

Tar bort delningen på Facebook men låter socker-inlägget ligga kvar en aningens finputsat på bloggen.

Hela den här situationen får mig att fundera. Kan vara så att det bor någon form av inre demonstrant i mig. En som vill skriva stora skyltar, tycka till om saker men som sen liksom vill vara anonym, inte bli ifrågasatt eller bedömd. Svår ekvation.

För man kan ju då fråga sig vem är jag om jag inte vågar stå för mitt ord? Feg och rädd vad andra ska tycka och tänka?

Ja, ligger nog en stor del av svaret där. Rädsla över vad andra ska tycka och önskan om att bli omtyckt.

Hoppas dock att jag antingen kommer över den rädslan eller andra alternativet att min inre demonstrant bara lugnt lutar sig tillbaka i soffan och känner sig tillfreds med att måla skyltar och behålla dom i hemmets trygga vrå 💖

Men kan oxå vara så att vi behöver sånna som kliver ut och tycker och tänker annorlunda? För oavsett om vi håller med eller inte så skapas det då reflektion och leder till egen personlig eftertanke för oss.

Inget är svart eller vitt utan det är i nyanser däremellan som vi kanske bäst hittar nån form av balans.

Varesig det handlar om tablettask, havreringar eller nåt helt annat 🙏🏼

Nu kör vi fredagsmys och imorgon åker Nils och jag till Umeå för att balansera upp småbarnslivet med lite egentid! Hepp 💖