Skrev ett blogginlägg om socker och direkt efter delning skapas nån form av inre ånger. Varför ska jag sticka ut hakan? Varför ska jag tycka hit och dit och kanske uppfattas som en moraltant med pekpinne och framställa oss som nåt föredömme eller kanske enligt vissa udda familj.🤗
För det är vi inte. Gör massor med konstiga val – vissa medvetna, vissa av okunskap och vissa ägnar vi inte en tanke utan låter nån form av invaggad trygghet ”så har vi alltid gjort” styra oss. För herregud, man kan inte tänka på allt.
Börjar ändra i inlägget, tar bort och försöker läsa in hur det kan uppfattas hos läsaren och kommer fram till att det såklart beror helt på hur och vem som läser.
Vill inte lägga nån värdering utan bara dela tankar. Alla gör som man vill!
Tar bort delningen på Facebook men låter socker-inlägget ligga kvar en aningens finputsat på bloggen.
Hela den här situationen får mig att fundera. Kan vara så att det bor någon form av inre demonstrant i mig. En som vill skriva stora skyltar, tycka till om saker men som sen liksom vill vara anonym, inte bli ifrågasatt eller bedömd. Svår ekvation.
För man kan ju då fråga sig vem är jag om jag inte vågar stå för mitt ord? Feg och rädd vad andra ska tycka och tänka?
Ja, ligger nog en stor del av svaret där. Rädsla över vad andra ska tycka och önskan om att bli omtyckt.
Hoppas dock att jag antingen kommer över den rädslan eller andra alternativet att min inre demonstrant bara lugnt lutar sig tillbaka i soffan och känner sig tillfreds med att måla skyltar och behålla dom i hemmets trygga vrå 💖
Men kan oxå vara så att vi behöver sånna som kliver ut och tycker och tänker annorlunda? För oavsett om vi håller med eller inte så skapas det då reflektion och leder till egen personlig eftertanke för oss.
Inget är svart eller vitt utan det är i nyanser däremellan som vi kanske bäst hittar nån form av balans.
Varesig det handlar om tablettask, havreringar eller nåt helt annat 🙏🏼
Nu kör vi fredagsmys och imorgon åker Nils och jag till Umeå för att balansera upp småbarnslivet med lite egentid! Hepp 💖
Livet som människa 
Känner igen mig i det du skriver Madde. Modigt av dig att reflektera och vara öppen med vad du kom fram till. Jag lyssnade på ett webinar igår som handlade om att bli vän med sin inre kritiker. Oj vad många vi är som borde bli vän med denne. ”Du ska inte tro att du är nån,” tror jag ligger undermedvetet hos väldigt många av oss ink mig själv och styr våra tankar och agerande eller formuleringar för att inte behöva ta skit eller onödiga kommentarer som får oss att känna sig ändå mer ”annorlunda” att vi är ”någon som sticker ut hakan”. Skit i det!
Vi kan inte ta hänsyn till att alla inte förstår vad vi skriver eller menar det men vi kan förstå att vi är olika och att vi kan acceptera varandra för det. Så Jag säger high five till dig skriv mer om socker det är ett viltogt ämne som förstör mångas liv utan att de är medvetna om det. Procenten du berör är större än de som inte tycker som du så kör! Kram 🙏❤
Tack Mari för hejarop och att du delar tankar. Du har så rätt – Yes, vi får jobba med att ta bort den inre kritikern och våga ta plats. Kram