Dyker upp en känsla som man varken gillar eller är stolt över. Kan vara pga en rätt liten bagatell i det stora hela men ändå är känslan där.

Den borde inte få ta plats. Finns ingen anledning eller något bra med att den är där.

Men ändå liksom njuter den av att sabotera, förstöra och dra ner hela energinivån på minus hundra.

Intellektet säger onödigt onödigt onödigt och ändå är känslan kvar.

Försök att hitta kärnan och släta över men känslan har parkerat och bestämt sig för att hänga kvar.

Strategin: ”lägga på locket, gå vidare och inte fundera så mycket mer” – HAR ALDRIG FUNKAT PÅ MIG!

Däremot att försöka hitta någon att skylla på. Hitta någon annan person eller händelse att lägga skulden på – att det är någon annans fel att jag känner som jag känner! Yes, testat så check den!

Eller slå på mig själv för att den där onödig känsla överhuvudtaget får ta plats även om jag vet att den inte borde. Check även där!

En mer beprövad metod som har bättre förutsättningar är nog ändå att försöka ha förståelse för känslan. Acceptera att den är här, inte förminska utan acceptera. Compassion 💚

Hur mycket jag ibland försöker äga hela processen i självacceptans så måste jag nog oxå acceptera och erkänna att jag är en som gärna pratar.

Sen att skriva, absolut…funkar oxå – men att prata, för mig helt klart snabbare resultat.

Avsikten med att prata är allt som oftast inte för att få råd. Utan mer att högt uttrycka och sätta ord på känslan för någon. Då brukar den successivt avta eller iallafall minska.

Ibland spelar det inte ens nån roll för vem. Men finns helt klart några öron som oftast får ta mina processer och kanske finns det nån mening med att dom öronen tillhör en man.

Inte för att lämna ut någon, mer för att inte stöta mig eller generalisera – Läs man = Han jag bor med.

…ibland märker jag dock att han inte ens lyssnar så noga och vissa gånger kanske lika bra. Fast vill tillägga – ibland gör det mig helt galen.

Vilket då blir en helt annan känsla som oxå ska hanteras – Känslor är intressanta 🙃