Allt upplagt för lång sovmorgon. Ingen väckare ställd vilket intressant skapar nån form av okontroll – Tänk om vi missar frukost, den serveras till tolv. Frågar Nils om vi inte ska ställa den på tio iallafall, men konstaterar fort att det är huuuur onödigt som helst.

Ligger nu här, klockan är sju och pigg som en mört. Eller iallafall vaken och inget tyder på att jag kommer kunna somna om.

Tittar runt i rummet, vi fick ett fantastiskt hörnrum – fascineras av vilka meter tyg det gått åt till gardiner. Spårar iväg i tankar på huuuuur mycket gardiner ett hotell behöver, det är ju massor! Djupa tankar på morgonkvist.

Möttes igår av ett välkomnade kort och choklad på sängen vid incheckning. Min fina vän Sara som ligger bakom. Blev så himla glad.

Ni vet den där känslan när någon överraskar och gör något man inte förväntat. När någon gör det lilla extra för ”lilla mig” den känslan är fin.

Tänker på vad Ulrika med glimten i ögat brukar säga: -Ingen ansträngning är förgäves. Ligger mycket i det. 😍

Nöjd över att vi igår köpte ett tiopack strumpor till Ossian som han ska få idag – helt bara så där. Han har pratat om att han är less på rocka sockar varje dag och vill ha lika.

Jammen jaha, klarvaken och rätt mätt. Så glider smidigt över till tema sockar till socker. Just idag blir vinklingen en lite annan än inlägget häromdagen.

Igår bokade vi bord rätt tidigt för att kunna landa i hotellsängen lagom till schlager. Passerade en affär för inköp av lite snacks och den där spärren ”LAGOM är bäst” försvann nånstans.

Känns som sängen blev som ett hav av ostkrokar, smågodis, nötter och vindruvor. Herregud – önskade jag fotat. Men mysigt var det och en gnutta humoristiskt, småbarnsföräldrar åker iväg på weekend och hänger på hotellrummet. Men när vi släcker lampan delar vi samma känsla. Det här vad precis vad vi behövde.

Konstaterar oxå att det är tur att dessa ”frosseri-tillfällena” inte tillhör vardagen för bådas magar är som ballonger och vi kan båda skriva under på lätt illamående över sockerchocken.

Som sagt ligger nu här vaken och fortfarande lite mätt.

Känner mig otroligt glad över att icebugs och träningskläder är med. När Nils vaknar ska vi ta en tur. Inte nån form av kompensationsträning utan mer för att faktiskt kunna njuta av en lång frukost. För mig smakar den så mycket bättre efter luft och rörelse ✨

Nu dax för spring!

Skrev ett blogginlägg om socker och direkt efter delning skapas nån form av inre ånger. Varför ska jag sticka ut hakan? Varför ska jag tycka hit och dit och kanske uppfattas som en moraltant med pekpinne och framställa oss som nåt föredömme eller kanske enligt vissa udda familj.🤗

För det är vi inte. Gör massor med konstiga val – vissa medvetna, vissa av okunskap och vissa ägnar vi inte en tanke utan låter nån form av invaggad trygghet ”så har vi alltid gjort” styra oss. För herregud, man kan inte tänka på allt.

Börjar ändra i inlägget, tar bort och försöker läsa in hur det kan uppfattas hos läsaren och kommer fram till att det såklart beror helt på hur och vem som läser.

Vill inte lägga nån värdering utan bara dela tankar. Alla gör som man vill!

Tar bort delningen på Facebook men låter socker-inlägget ligga kvar en aningens finputsat på bloggen.

Hela den här situationen får mig att fundera. Kan vara så att det bor någon form av inre demonstrant i mig. En som vill skriva stora skyltar, tycka till om saker men som sen liksom vill vara anonym, inte bli ifrågasatt eller bedömd. Svår ekvation.

För man kan ju då fråga sig vem är jag om jag inte vågar stå för mitt ord? Feg och rädd vad andra ska tycka och tänka?

Ja, ligger nog en stor del av svaret där. Rädsla över vad andra ska tycka och önskan om att bli omtyckt.

Hoppas dock att jag antingen kommer över den rädslan eller andra alternativet att min inre demonstrant bara lugnt lutar sig tillbaka i soffan och känner sig tillfreds med att måla skyltar och behålla dom i hemmets trygga vrå 💖

Men kan oxå vara så att vi behöver sånna som kliver ut och tycker och tänker annorlunda? För oavsett om vi håller med eller inte så skapas det då reflektion och leder till egen personlig eftertanke för oss.

Inget är svart eller vitt utan det är i nyanser däremellan som vi kanske bäst hittar nån form av balans.

Varesig det handlar om tablettask, havreringar eller nåt helt annat 🙏🏼

Nu kör vi fredagsmys och imorgon åker Nils och jag till Umeå för att balansera upp småbarnslivet med lite egentid! Hepp 💖

Hämtade tidigare på förskola för sportlovsbio på Folkan. Nyckelpiga som bjuder på godis och tablettask. Suck..så blir man blir den tråkiga, taskiga mamman som inte låter sina barn på 2 och 5 år äta godis!

”-Jaha, vill dom inte ha?”

”-Jooooooo…det vill dom garanterat!!!! Men vi försöker att välja tillfällen och hålla igen på onödigt sött”

Nu fick Ossian iallafall ta med en ask – och vi bestämmer att han ska få smaka senare. Tänker att det kommer komma en tid när dom hinner uppleva godis ändå. Dom behöver inte börja när dom är två.

På riktigt tror jag varken Assar eller Ossian lider nåt märkbart av detta än. Dom är uppspelta av att få gå på bio och när jag viskar att vi har äppelklyftor, majskakor, havreringar och en liten smoothie i väskan så lyser ögon upp!

”Jaaaaa…vi kan äta när dom släcker och filmen börjat”

Ja, det är klart att det gör allt ännu lite mysigare när man får tugga på nåt. Vi vuxna är ju likadana. Så varför skulle det vara skillnad för våra barn.

Däremot är vi mer upplysta och förhållandevis mer medvetna. Ibland välja nyttigt och ibland onyttigt.

Vi hannar bredvid en förskolekompis till Ossian. Hon mumsar tablettask och Ossian tar fram sin burk med havreringar. Ni vet sånna där grova helt utan socker som nästan ser ut som hundmat. Så håller han fram och bjuder.

Sen hör jag bara fnitter. Små händer som i mörkret gräver i burken. Det smaskas och jag ser hur dom tittar på varann med kinder som små hamstrar.

”-Mmmm, vilka goda Ossian, verkligen jättegoda!”

Ler inombords och just då känner jag mig ändå som en ganska bra mamma. Vet att förbud inte är bra i längden. Vet att det såklart kan få andra konsekvenser längre fram och kan slå tillbaka. Men samtidigt har jag svårt att bara blunda, acceptera och följa med och låta samhällets normer sätta våra vanor. Mysigt med bio och tablettasken ligger uppe i skåpet här hemma. Får se om och när den kommer på tal.

Fattar att det kommer bli svårare och svårare för mig att påverka men oxå för barnen när frestelser kommer och det söta blir en självklar del i sociala sammanhang.

Förväntar mig absolut inte att dom kommer tacka nej och knapra havreringar. Men hoppas ändå att vi lägger nån bra grund.

Att jag själv har en förkärlek till sött och inte riktigt kan nöja mig med exempelvis en chokladbit om jag börjar är en helt annan historia. Sockret har en stark inverkan och en otrolig kraft som är svår att stå emot.

Rätt vet man aldrig om man gör och perfekt kommer det ändå aldrig att bli. Vi gör alla så gott vi kan. Barnen är framtiden.

Nu är det fredag – Njut av det goda och må det vara havreringar eller inte 💖

Att återbesöka platser, miljöer eller möta människor som varit en väldigt stor del perioder i ens liv kan ju framkalla både minnen och känslor…oxå föra med sig någon typ av bekräftelse på att man utvecklats. Att saker förändrats både på in och utsidan.

Öppet hus på Brux sportcenter. Ett ställe där jag tillbringat många timmar – nötandes på nån stepmaskin eller löpband.

Just där och då var ju det en helt naturlig del av livet. En självklarhet att göra nån eller några timmar på gymmet. Kanske inte helt hälsosamt när jag tittar tillbaka, men tror inte jag funderade så mycket på det då.

Hur ser livet ut idag? Äger inget kort – däremot blir det träning – på andra sätt och platser som passar bättre. Kanske på ett mer balanserat sätt – för behovet och lusten av rörelsen är kvar och hoppas det fortsätter vara så.

Känner att tightsen är lite för trånga, magen tar sin plats och min kropp är allt annat nu än var den var då.

Nog för att det finns sina anledningar men oavsett en gravidkropp så får jag en inre bekräftelse. En känsla av utveckling.

Då inre jobb och förändringar är svåra att mäta är det fint att få känna – Tankar och känslor som bodde i mig då, bor inte kvar. Den jag var då har förändrats och gillar mitt nya jag bättre. Tränar i stort sett nåt varje dag även idag men känslan kring det medför nåt bra.

Ossian testar på löparbana, boxningssäck och vi tar en fruktpaus. Åker därifrån imponerad över hur fint dom gjort. Så kul att dom satsar.

Inget tvivel på att gym och samlingsplatser för träning är bra. Men balansen att det inte skapar stress, jämförelse eller beroende kan vara det kluriga i vårt kroppsfixerad samhälle – eller var iallafall så för mig.

Tror inte det blir nåt månadskort närmsta tiden men skulle kunna tänka mig ett tiokort framöver. ❤️

Sen på tal om att även möten med människor skapar minnen och känslor – Haft besök av en vän med familj i helgen. Behöver bara mötas i dörren, en kram, en blick så får jag minnen. Av yogautbildning, Ängsbacka och alla utvecklande samtal vi delat.

Enkelt, fnittrigt, ärligt, härligt och okomplicerat ❤️ Tack för trevlig helg!

Utvecklingssamtal med Ossian på förskolan. Vi får följa fröken till ett rum och hon tar fram lite papper.

Dom har fått uppskatta olika saker som miljöer och aktiviteter. Det är glada, neutrala eller ledsna gubbar. Han har glada gubbar på allt. Han älskar verkligen förskolan. Han sa det själv påväg dit när vi undrade om det var nåt vi skulle ta upp: ”jag vill aldrig gå hem, det är så bra där”

Fröken berättar att han har många kompisar och att han är en bra kompis. Känner hur jag blir varm och glad inombords.

Nils sa det så fint häromdagen: Barnen är ju en förlängning av en själv så när man är iväg eller borta från dom så är det nåt som saknas. Och visst är det så!

Gäller ju såklart även hur dom mår och hur det för dom går.

Än så länge har vi ju relativt små barn och känner att vi som förälder ändå har rätt stor kontroll och inverkan.

Vi går ut på skolgårdar och ser dom stora skolbarnen leka. En del av mig blir nostalgisk, minns tillbaka på den tiden med glada minnen samtidigt som en del av mig känner någon form av lättnad av att vi inte är där med våra barn än.

För tänker att nånstans bor det nog någon sanning i att små barn ändå rent generellt medför små utmaningar och stora barn större – eller iallafall andra utmaningar.

Var tid har väl sin tjusning och man växer med i faserna, när det är dax för skola ska jag nog vara rustad för det.

Men idag är fredag och att mammahjärtat får kännas lätt och glatt är värt att fira.

Typ nåt bubbligt – som gravid har jag fått en väldigt konstig crawing. Från att inte druckit läsk på säkert 15 års tid har Trocadero visat sig vara en dryck man kan köra en extra tur till affären för. Glad fredag ❤️

Hamnar numera väldigt ofta i tankar på ”Vart är världen påväg och hur kommer framtiden se ut för våra barn och deras framtida barn?” Kanske helt naturligt med tanke på både hormoner och förberedelser att välkomna ett nytt barn till världen. Det finns så många frågor som väcker oro och att djupdyka i alla skulle göra livet helt omöjligt att leva.

Dom frågor och områden som väcker mycket i mig just nu är klimatet, människans livssituation med stress, kost och även hela läkemedelsindustrin. Stora frågor som inte går att greppa och några av dom där jag känner att vi människor har tappat greppet. Alla källor där man kan hitta information har sina ”argument och avsikter” och ännu mer opålitligt blir allt om det finns en ekonomisk vinning i saker och ting. Det känns på något otäckt sätt som små tickande bomber.

Jag tillåter mig grotta, läsa, fundera över vad lilla jag kan göra för att bidra till en bättre värld och sen behöver jag bestämma mig för att släppa ett tag. Försöka att se allt det vackra som finns runtomkring. Försöka leva och vara en bra mamma och medmänniska. Göra val med hjärtat och följa sanningarna som bor i mig.

Idag är det torsdag och just nu skiner solen. Jag är tacksam för att fått födas i Sverige. Att jag har en fantastisk familj, mat och tak över huvudet. Saker som tas för givna och kan te sig som en självklarhet – men vet att så är inte fallet – Verkligen inte ❤️

Så otroligt förargligt! Vi missade på en dag! Hur kunde det ske? Vad tusan ska vi skylla på? Jag brukar ju vara rätt bra på sånt här.

Tja, får bli livets vardag, det dagliga pusslet av bestyr och kanske en liten uns ouppmärksamhet. Första åren vi var tillsammans var vi sjukt noga – alltså inte att varje 26:e var en fest men vi var rätt ”duktiga” på att iallafall komma ihåg att uppmärksamma. Och nu glömma ÅRSDAGEN! Herregud herregud!

Jaja..vi kommer komma över detta, är helt säker! Kommer fler år och nya chanser. Idag firar vi 7 år och 1 dag.

Nils min stjärna ⭐️ Du ger så mycket kärlek samtidigt som du utvecklar och utmanar! Livet som människa blir spännande med dig! 😍

Får helt enkelt fira annan dag eller egentligen är väl det bästa – Fira kärleken varje dag…gäller bara att komma ihåg❤️

Denna kväll, 28 februari 2012 startade ett nytt kapitel i mitt liv. Glad att någon fångade oss på bild och är evigt tacksam över denna blind-date @saritanath ❤️

Jag längtade så mycket efter barn. Längtade efter att bli familj och på något sätt så redo att ta ett steg till något annat. Redo att få ge kärlek och sätta något/någon annan i fokus. Skaffade hund, Diaz blev som min bebis och han och jag blev en liten familj. Han följde mig på det mesta och utan problem valde jag bort saker och aktiviteter för hans skull.

Hans första nyår firade jag ensam med honom. Kanske var det andra omständigheter oxå som gjorde att det blev bara vi men kommer ihåg att det blev fint, man är aldrig ensam med en hund.

Så mitt i livet när man trodde det var kört dök Nils upp som en gåva från ovan ❤️

Att det fanns en singel utan barn, i min hemstad, med en lägenhet som behövde en hyresgäst och jag som saknade boende. Det var ju nästan lite för bra för att vara sant. Sen att han var snygg och allt annat fantastiskt oxå var ju en bonus. 😍 Jag och Diaz flyttade in och helt plötsligt så var vi en lite större familj.

Sen kom Ossian – Eftersom han ville ge oss en annorlunda start så tillbringade vi rätt mycket tid på Sundsvalls sjukhus. Så Diaz fick bo med mina föräldrar men kom ner till Sundsvall på besök. Kommer ihåg när jag satt utanför sjukhuset på en bänk med honom. Allt kändes jobbigt och hopplöst. Ville bara hem. Kramade hårt och tårarna rann, han bara fanns där – trygga vän!

Sen efter några år kom vår vilding Assar, ganska oberäknelig och rätt högljudd i en hunds ögon men från dag ett var han medlem i Diaz flock.

Det blev väldigt tydligt igår när vi körde leksaksbil i garaget. Man kan verkligen se hur Diaz värnar och är rädd om Assar och Ossian. Håller sig så nära, övervakar med stort ansvar. Han kollar på mig för att försäkra sig att jag är med och att vi på något sätt har gemensam koll. Samma lika i stugan när vi är nere vid bryggan och det finns vatten. Fina Diaz!

Nu väntar vi en till liten stjärna, känner att han vet, för det vilar något väldigt klokt i hans ögon. Han finns där för oss och för vår flock. Som en hund men oxå som en självklar familjemedlem. ❤️

Två event med Ulrika och ett själv. Det har varit så fantastiskt på många sätt. Men oxå otroligt mycket jobb. Är så otroligt tacksam och glad att vi vågade Ulrika 🙌🏼

Lärt mig så obeskrivligt mycket. Mycket om mig själv, hur jag funkar i stress, när saker inte går min väg eller när allt helt enkelt går min väg. För man får liksom smaka på allt. Man löser problem som uppstår och lägger med dom bland sina erfarenheter.

Man hamnar i ett lätt euforiskt tillstånd med starkt dopaminpåslag när man i hela kroppen kan känna att det man skapar öppnar upp så mycket i så många. Det är stort!

Här det började – vårt första event

Att planera, koordinera, sprida, sälja och hinna känna efter så allt känns bra och att det man skapar kommer från hjärtat kräver en hel del.

Nu var tanken att jag själv igen skulle köra ett ytterligare event i slutet på mars men efter övervägande, intressekoll och lite realistiska samtal så landade beslutet om att ställa in tillslut mjukt och skönt.

Men är rätt säker på att jag kommer vilja skapa fler och mer event och mötesplatser framöver när tajmingen är rätt.

För känslan när man tillsammans med andra människor möts. Hjärtan öppnas, andetag blir djupare och axlar sänks är oslagbar. Vi har så mycket att ge varandra – vi är mer lika än olika.

Nu ska jag lägga energi och fokus på annat ett tag. På familj, på det lilla liv som växer och klyschigt nog så ligger det mycket i: När en dörr stängs öppnas en ny. Det skapas utrymme och tid för att plocka in nåt annat. Kanske mer blogg! Vem vet! ❤️

Feelgood winter, dig lägger vi på framtid!

En söndag i all enkelhet. Startade med en morgonjogg med båda barn i vagnen och fick även med mig Nils. Skön känsla att jag fortfarande orkar och skön känsla att Ossian emellanåt fick ställa fråga: ”Var är pappa” och jag kunde svara ”Jommen, han är här bakom” 🙊 Tror dock det var av kärlek han lät mig känna att jag ”still got it”.

Har för övrigt vuxit ur alla mina träningskläder vilket innebär att jag börjat nalla på hans garderob. (Lite sådär i smyg, som jag tänker att han inte märker nåt)

Skulle nog själv bli lite lätt irriterad om jag upptäckte att mina kläder som jag planerat att ha satt på nån annan. Särskilt när man/han inte har en massa uppsättningar av löparkläder! Förlåt, jag ska komplettera min garderob!

En sväng till stugan där blåsten gjorde det nästintill omöjligt att vara ute så blev mest till att hänga inne framför brasan. Assar visade sig i något obevakat ögonblick vara grym med tuschpenna på trägolv men förutom det, en mysig dag och inget att klaga på.

En sak till med denna dag. Att få dela med sig av sin glädje och sen mötas av så mycket fina grattis gör mig alldeles varm i hjärtat. Var inte riktigt beredd på det. Känner mig väldigt uppfylld, glad och fick nån form av ”ego-boost”😘

….som om det inte räckte så ändrade jag profilbild på Facebook – bara sådär! Tyckte att det var dax att ändra från sommarbild och bad Nils ta en ny, hux flux så får man ännu mera boost. Tror jag kommer sova på små moln inatt 😘 🙏🏼