Inre och yttre hållbarhet på Peak Performance

Känner mig uppfylld och på nåt skönt sätt hoppfull över att fått vara med och skapa en kundkväll och inspirationsföreläsning på Peak Performance i Umeå.

Ballonger, rawfood bollar och dryck -färgen grön. Blev en grym kväll och temat var: Inre och yttre hållbarhet!

Christina Andersson höll en föreläsning baserad på hennes forskning med många igenkänningsfaktorer men oxå små tips på hur compassion och självmedkänsla kan skapa en inre hållbarhet.

Jessica Nilsson berättade om hur Peak jobbar för att göra deras verksamhet mer hållbar utifrån val av material och kollektioner med lång livslängd.

Att dom lagar våra plagg oavsett om det är fabriksfel eller vi själv som orsakat skadan – är det inte flott, så säg? Snacka om att det förlänger plaggets livslängden ännu mer.

Sen att bjuda in sina kunder till ett härligt vårpepp med inspiration, kunskap och skön samvaro YES YES YES – Heja Peak ni är ett föredöme – Det här gör vi om!

Älskar när jag hör om företag som tar ställning och medvetet gör aktiva beslut som leder till bättre och hållbarare framtid.

Är ju ingen självklarhet men känns ändå som att trenden är påväg åt det hållet. Like på den 👍🏼

Att ställa sig frågan ”Hur kan vi skapa inre och yttre hållbarhet på vårat företag?”…kan vara en bra början..och DU, vill du tips, tankar och idéer hjälper jag gärna! 💚

Demonstrera på min egen gård känns bättre än att vara tyst – men leder inte till förändring!

Sitter och slöscrollar i Facebookflödet och ögonen hamnar på en text riktad till alla ungdomar som strejkade i fredags. Texten har fått många likes, väldigt många delningar och kommentarer med medhåll och tumme upp.

Läser texten och blir mest bara irriterad. Fattar att den är skriven med ironi och att man nånstans försökt omvandla allt till humor men i mig signalerar det bara negativ energi. På vilket sätt leder detta till något positivt i klimatfrågan? Eller har jag missuppfattat hela poängen? Kanske gör en sån här text att ungdomarna får en tankeställare?

Hmmm…Jag kan inte riktigt se det. Texten i sig är väl en sak, om den skulle stått för sig själv – tror min reaktion blev extra stark pga mängden positiva kommentarer.

Det är trots allt vi vuxna som bär en stor del av ansvaret för den yngre generationens levnadsvanor. Att håna och förminska känns inte som ett föredömligt agerade utan signalerar i mig något helt annat.

För om det nu är så att den yngre generationen har vaknat kanske vi ska bejaka det och istället uppmuntra.

Nu har jag inte barn i denna åldern och kanske missar jag igenkänningsfaktorn och att det skapas någon form av samförståelse mellan föräldrar utifrån tonårskonflikter. Så kan det ju vara.

Blir iallafall nyfiken på om det döljer sig något bakom, om det finns någon eftertanke eller om det bara ska vara kul. Får lust att skriva något i kommentarsfältet men det känns som att kasta sig in i en tigerbur med tanke på dom befintliga uttalanden. Vill inte gå in och vara en besserwisser.

Funderar lite på om jag är ensam i mina tankar eller om det kanske finns fler som läser texten och får samma känsla utan att säga nåt. Tja, det får förbli en fråga utan svar.

Men om vi ska skapa förändring måste vi nånstans våga börja prata och agera.

Kanske även börja ifrågasätta våra egna levnadsvanor och inneboende tankesätt – vilket inte är helt lätt! ❤️

Här är texten för den som vill läsa:

Till alla kids som klimatstrejkade i fredags: Om mamsen och pappsen blev lite sura över den ogiltiga frånvaron? Well, här kommer några finfina tips på hur du får dem på gott humör igen.
Berätta bara att:
– från och med nu behöver de inte längre hämta/lämna med bilen när du ska till skolan, träningen och till kompisar. För från och med nu kommer du att cykla var du än ska! Även om det ösregnar.
– de kan sänka din månadspeng rejält. Vem vill hålla på och konsumera i onödan liksom??
– skräpmat och Nocco är inte din grej längre. Du vill ha mer broccoli och kranvatten.
– du kommer att dra ner på klädinköpen till ett minimum. Det kommer inte in en endaste Parajumpersjacka till i din garderob! Ni ska ha klädbytardagar en gång i månaden på skolan för att få lite variation i garderoben, superklimatsmart!
– din Thailandsresa i november kan avbokas! Bara vidriga klimatfascister flyger. Ja, och du tänker minsann inte åka med i bilen ner till Italien i sommar heller. Nu är det endast tågsemester som gäller, i annat fall stannar du hemma.
– det är sluttjatat om ny mobil varje år. Vart 3:e, 4:e år är faktiskt mer rimligt att byta.
– ni vet de där halvtimmeslånga varma duscharna som det tjafsas om i familjen varenda morgon? Ett minne blott! Max 5 minuter, promise!
Lycka till! Det kommer att gå bra ska du se. What’s not to like liksom??”

Hotellnatt gör guld för laget ✨

OBS! Med risk för att låta klämkäck – gav jag mig på att i ord få ner en liknelse mellan fotbollslag och familjeliven liknelse som i stunden när den dök upp kändes helrätt.

Det är så jäkla bra att åka iväg och bara vara tillsammans. Boka hotell, gå ut och äta och sen inte ha mer förväntningar än att det blir som det blir.

Gillar åka iväg utan barn tillsammans med Nils. I helgen var vi till Umeå och Elite mimer – Love that hotel 💕 rummen, atmosfären, bemötande, frukosten och möjligheten att slappa kvar till kl 18 på söndagar. 👌🏼

Skulle innan vi åkte kunna slå vad om min högra hand att mellan mys, skratt och vila så hamnar vi alltid i någon form av utvecklande diskussion oavsett vi vill eller inte. Dom brukar ofta lyfta fram saker där vi tänker och tycker olika.

Det är som om miljöombyte bjuder in till samtal som man annars tassar runt eller som man påbörjar men aldrig avslutar.

Samtal kring ansvarsområden, egentid, förväntningar eller nåt annat dolt tema.

Återkommande för oss är egentid och ansvar över vardagens göromål. Ibland kommer samtalet i bilen eller som den här gången under frukosten.

Ingen aning varför det blev i fotbollstermer men det var som vi i början av samtalet ställde oss på varsin sida om fotbollsplanen. Började dribbla på egen planhalva med fokus på det egna lagets behov.

Gud så fel, vi ska ju spela i samma lag och inte mot varann.

Att vara motståndare, inte passa, inte samarbeta och inte skapa delaktighet har rätt dålig förutsättning för seger och framgång.

Vi pratade om olika roller – lagledare, materialare, tränare och målvakt. Alla lika viktiga.

Pratade om målsättningar på kort sikt och på lång sikt. Om den gemensam målbilden och att skapa delaktighet i dom olika delarna. Att låta den individuella spelaren utvecklas men oxå laget tillsammans.

Förstår om det låter helrörigt och barnsligt men halleluja vad allt blev lekfullare och mindre laddat av att låta familjelivet bli ett fotbollslag.

Vi kommer hem till våra andra medspelare – våra små stjärnor som i helgen hängt med veteranlaget – mormor och morfar och farmor och farfar.

Middag, nattning, plock, plocka och mera plock sen dax att göra kväll.

Att få vara i ett lag man älskar över allt annat där man får utvecklas tillsammans men även med en målsättning för individuell utveckling, vilken gåva – och tänk vad häftigt att vi ska bli en till.

Kommer garanterat röra om hela uppställningen och förändra massor.

En sak är då helt säkert. Dessa välbehövliga och nyttiga hotellhelger – dom gör guld – för hela laget.

Nu efter vi har identifierat lagets svaga punkter och befinner oss tillbaka i vardagen har vi skapat full koll – Vet exakt var fokus och träningen ska ligga för att bli ett ännu bättre team 😄

Känns som sängen blev ett hav av ostkrokar, smågodis, nötter och vindruvor..Nu ut och springa!

Allt upplagt för lång sovmorgon. Ingen väckare ställd vilket intressant skapar nån form av okontroll – Tänk om vi missar frukost, den serveras till tolv. Frågar Nils om vi inte ska ställa den på tio iallafall, men konstaterar fort att det är huuuur onödigt som helst.

Ligger nu här, klockan är sju och pigg som en mört. Eller iallafall vaken och inget tyder på att jag kommer kunna somna om.

Tittar runt i rummet, vi fick ett fantastiskt hörnrum – fascineras av vilka meter tyg det gått åt till gardiner. Spårar iväg i tankar på huuuuur mycket gardiner ett hotell behöver, det är ju massor! Djupa tankar på morgonkvist.

Möttes igår av ett välkomnade kort och choklad på sängen vid incheckning. Min fina vän Sara som ligger bakom. Blev så himla glad.

Ni vet den där känslan när någon överraskar och gör något man inte förväntat. När någon gör det lilla extra för ”lilla mig” den känslan är fin.

Tänker på vad Ulrika med glimten i ögat brukar säga: -Ingen ansträngning är förgäves. Ligger mycket i det. 😍

Nöjd över att vi igår köpte ett tiopack strumpor till Ossian som han ska få idag – helt bara så där. Han har pratat om att han är less på rocka sockar varje dag och vill ha lika.

Jammen jaha, klarvaken och rätt mätt. Så glider smidigt över till tema sockar till socker. Just idag blir vinklingen en lite annan än inlägget häromdagen.

Igår bokade vi bord rätt tidigt för att kunna landa i hotellsängen lagom till schlager. Passerade en affär för inköp av lite snacks och den där spärren ”LAGOM är bäst” försvann nånstans.

Känns som sängen blev som ett hav av ostkrokar, smågodis, nötter och vindruvor. Herregud – önskade jag fotat. Men mysigt var det och en gnutta humoristiskt, småbarnsföräldrar åker iväg på weekend och hänger på hotellrummet. Men när vi släcker lampan delar vi samma känsla. Det här vad precis vad vi behövde.

Konstaterar oxå att det är tur att dessa ”frosseri-tillfällena” inte tillhör vardagen för bådas magar är som ballonger och vi kan båda skriva under på lätt illamående över sockerchocken.

Som sagt ligger nu här vaken och fortfarande lite mätt.

Känner mig otroligt glad över att icebugs och träningskläder är med. När Nils vaknar ska vi ta en tur. Inte nån form av kompensationsträning utan mer för att faktiskt kunna njuta av en lång frukost. För mig smakar den så mycket bättre efter luft och rörelse ✨

Nu dax för spring!

Bor en inre demonstrant i mig – men oxå rädsla över vad andra ska tycka!

Skrev ett blogginlägg om socker och direkt efter delning skapas nån form av inre ånger. Varför ska jag sticka ut hakan? Varför ska jag tycka hit och dit och kanske uppfattas som en moraltant med pekpinne och framställa oss som nåt föredömme eller kanske enligt vissa udda familj.🤗

För det är vi inte. Gör massor med konstiga val – vissa medvetna, vissa av okunskap och vissa ägnar vi inte en tanke utan låter nån form av invaggad trygghet ”så har vi alltid gjort” styra oss. För herregud, man kan inte tänka på allt.

Börjar ändra i inlägget, tar bort och försöker läsa in hur det kan uppfattas hos läsaren och kommer fram till att det såklart beror helt på hur och vem som läser.

Vill inte lägga nån värdering utan bara dela tankar. Alla gör som man vill!

Tar bort delningen på Facebook men låter socker-inlägget ligga kvar en aningens finputsat på bloggen.

Hela den här situationen får mig att fundera. Kan vara så att det bor någon form av inre demonstrant i mig. En som vill skriva stora skyltar, tycka till om saker men som sen liksom vill vara anonym, inte bli ifrågasatt eller bedömd. Svår ekvation.

För man kan ju då fråga sig vem är jag om jag inte vågar stå för mitt ord? Feg och rädd vad andra ska tycka och tänka?

Ja, ligger nog en stor del av svaret där. Rädsla över vad andra ska tycka och önskan om att bli omtyckt.

Hoppas dock att jag antingen kommer över den rädslan eller andra alternativet att min inre demonstrant bara lugnt lutar sig tillbaka i soffan och känner sig tillfreds med att måla skyltar och behålla dom i hemmets trygga vrå 💖

Men kan oxå vara så att vi behöver sånna som kliver ut och tycker och tänker annorlunda? För oavsett om vi håller med eller inte så skapas det då reflektion och leder till egen personlig eftertanke för oss.

Inget är svart eller vitt utan det är i nyanser däremellan som vi kanske bäst hittar nån form av balans.

Varesig det handlar om tablettask, havreringar eller nåt helt annat 🙏🏼

Nu kör vi fredagsmys och imorgon åker Nils och jag till Umeå för att balansera upp småbarnslivet med lite egentid! Hepp 💖

Ossians barndomsminne: ”Alla andra barn fick tablettask på bion vår mamma gav oss hundmat”

Hämtade tidigare på förskola för sportlovsbio på Folkan. Nyckelpiga som bjuder på godis och tablettask. Suck..så blir man blir den tråkiga, taskiga mamman som inte låter sina barn på 2 och 5 år äta godis!

”-Jaha, vill dom inte ha?”

”-Jooooooo…det vill dom garanterat!!!! Men vi försöker att välja tillfällen och hålla igen på onödigt sött”

Nu fick Ossian iallafall ta med en ask – och vi bestämmer att han ska få smaka senare. Tänker att det kommer komma en tid när dom hinner uppleva godis ändå. Dom behöver inte börja när dom är två.

På riktigt tror jag varken Assar eller Ossian lider nåt märkbart av detta än. Dom är uppspelta av att få gå på bio och när jag viskar att vi har äppelklyftor, majskakor, havreringar och en liten smoothie i väskan så lyser ögon upp!

”Jaaaaa…vi kan äta när dom släcker och filmen börjat”

Ja, det är klart att det gör allt ännu lite mysigare när man får tugga på nåt. Vi vuxna är ju likadana. Så varför skulle det vara skillnad för våra barn.

Däremot är vi mer upplysta och förhållandevis mer medvetna. Ibland välja nyttigt och ibland onyttigt.

Vi hannar bredvid en förskolekompis till Ossian. Hon mumsar tablettask och Ossian tar fram sin burk med havreringar. Ni vet sånna där grova helt utan socker som nästan ser ut som hundmat. Så håller han fram och bjuder.

Sen hör jag bara fnitter. Små händer som i mörkret gräver i burken. Det smaskas och jag ser hur dom tittar på varann med kinder som små hamstrar.

”-Mmmm, vilka goda Ossian, verkligen jättegoda!”

Ler inombords och just då känner jag mig ändå som en ganska bra mamma. Vet att förbud inte är bra i längden. Vet att det såklart kan få andra konsekvenser längre fram och kan slå tillbaka. Men samtidigt har jag svårt att bara blunda, acceptera och följa med och låta samhällets normer sätta våra vanor. Mysigt med bio och tablettasken ligger uppe i skåpet här hemma. Får se om och när den kommer på tal.

Fattar att det kommer bli svårare och svårare för mig att påverka men oxå för barnen när frestelser kommer och det söta blir en självklar del i sociala sammanhang.

Förväntar mig absolut inte att dom kommer tacka nej och knapra havreringar. Men hoppas ändå att vi lägger nån bra grund.

Att jag själv har en förkärlek till sött och inte riktigt kan nöja mig med exempelvis en chokladbit om jag börjar är en helt annan historia. Sockret har en stark inverkan och en otrolig kraft som är svår att stå emot.

Rätt vet man aldrig om man gör och perfekt kommer det ändå aldrig att bli. Vi gör alla så gott vi kan. Barnen är framtiden.

Nu är det fredag – Njut av det goda och må det vara havreringar eller inte 💖

Kropp, knopp och utveckling

Att återbesöka platser, miljöer eller möta människor som varit en väldigt stor del perioder i ens liv kan ju framkalla både minnen och känslor…oxå föra med sig någon typ av bekräftelse på att man utvecklats. Att saker förändrats både på in och utsidan.

Öppet hus på Brux sportcenter. Ett ställe där jag tillbringat många timmar – nötandes på nån stepmaskin eller löpband.

Just där och då var ju det en helt naturlig del av livet. En självklarhet att göra nån eller några timmar på gymmet. Kanske inte helt hälsosamt när jag tittar tillbaka, men tror inte jag funderade så mycket på det då.

Hur ser livet ut idag? Äger inget kort – däremot blir det träning – på andra sätt och platser som passar bättre. Kanske på ett mer balanserat sätt – för behovet och lusten av rörelsen är kvar och hoppas det fortsätter vara så.

Känner att tightsen är lite för trånga, magen tar sin plats och min kropp är allt annat nu än var den var då.

Nog för att det finns sina anledningar men oavsett en gravidkropp så får jag en inre bekräftelse. En känsla av utveckling.

Då inre jobb och förändringar är svåra att mäta är det fint att få känna – Tankar och känslor som bodde i mig då, bor inte kvar. Den jag var då har förändrats och gillar mitt nya jag bättre. Tränar i stort sett nåt varje dag även idag men känslan kring det medför nåt bra.

Ossian testar på löparbana, boxningssäck och vi tar en fruktpaus. Åker därifrån imponerad över hur fint dom gjort. Så kul att dom satsar.

Inget tvivel på att gym och samlingsplatser för träning är bra. Men balansen att det inte skapar stress, jämförelse eller beroende kan vara det kluriga i vårt kroppsfixerad samhälle – eller var iallafall så för mig.

Tror inte det blir nåt månadskort närmsta tiden men skulle kunna tänka mig ett tiokort framöver. ❤️

Sen på tal om att även möten med människor skapar minnen och känslor – Haft besök av en vän med familj i helgen. Behöver bara mötas i dörren, en kram, en blick så får jag minnen. Av yogautbildning, Ängsbacka och alla utvecklande samtal vi delat.

Enkelt, fnittrigt, ärligt, härligt och okomplicerat ❤️ Tack för trevlig helg!